Kultur

Konflikten med modern navet i Mobergs driv

Åsa Mobergs självbiografi är levande och kärnfriskt. Ulrika Knutson läser en intressant sociologisk studie och njuter av varje ord.

Åsa Moberg har valt att inte tala illa om någon i sin självbiografi "Livet", men berättandet blir aldrig menlöst.Bild: Elisabeth Ohlson

Åsa Moberg

BOKEN. Livet. Natur & Kultur.

Tänk att Åsa Moberg och Maria-Pia Boëthius var klasskamrater i läroverket på Lidingö på sextiotalet. Två självständiga, vackra tjejer som personifierade den borgerliga ungdomens uppror mot auktoriteter. De ville inte vänta och vingklippas. Åsa Moberg skriver med beundran om att Maria-Pia hoppade av skolan redan i andra ring, Åsa väntade till tredje. Snart var de upphöjda krönikörer, Åsa i Aftonbladet och Maria-Pia i Expressen.
Det har stort sociologiskt intresse att läsa hur Åsa Mobergs världsbild formades. Morsarvet betydde allt. Att inte bli som mamma! Trots att Åsa i mycket är en kopia av mamma, med estetiska, pedagogiska och intellektuella intressen.
Tycker mamma att "kvalitet" är viktigt så ska det ifrågasättas: "När jag flyttade hemifrån som sjuttonåring hade jag inte tagit med mig en enda flöjt, inte ett enda nothäfte och inte en enda bok heller." Så ser hennes privata kulturrevolution ut. Å andra sidan väljer hon kärleken till en dubbelt så gammal man, fotoläraren och mångsysslaren Tor-Ivan Odulf. Han blir hennes professor Higgins, inget hymmel med det.
Åsa Moberg skriver som alltid lätt och levande. Hon har bestämt sig för att inte "tala illa" om någon. Det gör berättandet svårare, men det fungerar, blir aldrig menlöst. Men avsnittet om familj och släkt är på tok för långt. Energin ligger ändå i konflikten med modern.
Yrkeslivet som rekordung krönikör på Aftonbladet är ingen räkmacka. Tidningen mjölkar henne hårdhänt. Men hon blir trogen sin revolt mot mamma. På sju år öppnar hon inte en bok! Det tyder på en extrem disciplin. Men det betyder inte att hon inte lär sig saker, Åsa är otroligt receptiv.
Det patriarkala styret på Aftonbladet framstår som lätt makabert i historisk belysning. Grabbigheten, alkoholen, ideologisk konformism - cementerat i LO-toppen och tidningsledningen. Hon påminner om att "Miljörörelsen betraktades vid denna tid av arbetarrörelsen som en del av den extremvänster som bäst bekämpades genom en effektiv övervakningsverksamhet." Åsas syn på kalhyggen, DDT och kärnkraft uppskattades inte.
Hon skriver skarpt om den skepsis som mötte skrivande arbetarkvinnor inom de egna leden - Maja Ekelöf och Marit Paulsen. Åsa Moberg beundrar Marit Paulsens arbete i EU-parlamentet - för Folkpartiet - och menar att Paulsen aldrig hade fått möjligheten till samma karriär inom socialdemokratin.
Berörd blir jag av Åsa Mobergs skildring av ön Lekholmen i en sjö i Västerdalarna. På nittiotalet var jag där och intervjuade henne och Adam Inczèdy-Gombos, när de arbetade med översättningen av Simone de Beauvoirs "Det andra könet". Särkilt minns jag deras stora, underbara schäfrar, som artigt satt med vid bordet, utan att tigga.
I kapitlet om Lekholmen framträder en ny författare, med ett kärnfriskt och knotigt språk med skymningsblå övertoner. Ett språk lämpat för flyttfåglarna, träden, isläggningen och konsten att hugga ved och bygga en rund vedtrave av yppersta kvalitet. Jag njuter av varje ord. Om jag finge önska skulle Åsa Moberg, kanske med Henry David Thoreau i handen - han med "Skogsliv vid Walden", - skriva en hel liten bok om året på Lekholmen. Porträtt av en ö. Slå inte bort tanken, Åsa.
Gå till toppen