Kultur

Tiden är ur led och allt är möjligt i Ellerströms poesi

"Genom spegeln" öppnar upp ett rum av förtätade ögonblick. Men dikterna är lite för nätta, skriver Mats O Svensson.

Jonas Ellerström, född 1958, är författare, översättare och förläggare.Bild: Sandra Henningsson

Jonas Ellerström

BOKEN. Genom spegeln. Ellerströms.
Omslaget till Jonas Ellerströms nya diktsamling "Genom spegeln" pryds av Edith Södergrans självporträtt. Ett svartvitt foto, där Södergrans halvtransparenta gestalt ramas in av en dammig spegel, som en vålnad: onåbar men ändå närvarande. Men inte skulle jag säga att Ellerströms dikter hemsöks av Södergran. Hans tonfall är ett annat, mer ödmjukt och mindre storslaget. I "Genom spegeln" läser jag en poet som snarare vill underordna sig världen, än att dominera den.
Ellerström är långt från att beteckna sig själv som ”den först uppträdda berättigade lärjungen till Zarathustras läror”, istället söker han sig till "marginalen" som det står i en dikt. En åtråvärd position, men som samtidigt påtvingas den som idag gör lyrik till sitt livsvärv. Det Ellerström har anammat från Södergran är tilltron till poesins livsomvälvande kraft. Varför skulle han annars, till synes outtröttligt, ägnat sitt liv åt lyriken? Som grundare av förlaget som bär hans namn, som redaktör på Lyrikvännen, som översättare, kritiker, essäist och poet.
Vad är då "Genom spegeln" för slags diktsamling? I inledningsdikten ställer Ellerström upp dess premisser:
På pärmens framsida en spegel.
På dess baksida en solursskiva.
Däremellan blanka blad.
Spegeln är disig och anfrätt.
Solurets stav saknas.
Sidorna återstår att fylla.
Dikten pekar mot en slags osäkerhet, eller vaghet. Synen är suddig, och tiden ur led. Och de dikter som väntar på en är ännu ofärdiga. Allt är möjligt.
I Ellerströms dikter blir vardagen ett slags mysterium, eller snarare: en plats utanför verkligheten. Dikterna öppnar "ett annat rum / en annan rymd", de är fyllda av förtätade ögonblick, av reminiscenser och döda som går igen. Inte sällan är det tidig morgon och skymning. Påfallande ofta befinner sig diktjaget på ett tåg, eller har musik i öronen.
Om det är något tema som är centralt i "Genom spegeln" är det tiden. Den linjära, mätbara tiden är satt ur spel (solurets stav saknas), då och nu är sammanvävda. Dikten är ett rum som erbjuder en annan form av tid, långsammare, mer prövande och i sina bästa fall öppen. "Tiden hinner alltid ifatt" heter på ett ställe, något som inte alltid är dåligt, menar poeten. På ett annat betecknas den som "ett mobilt fängelse", men på nästa sida är "Kroppen den plats / där tiden uppstår". Klart man får lov att vara motsägelsefull och tvetydig, det är ju så diktens friare utrymmen uppstår.
"Det viktiga är att förbli hungrig", skriver Ellerström, att låta "nyfikenheten styra / letandet". En poetik så god som någon. Och just detta prövande fram i världen med poesin som verktyg och glasögon ser jag som diktsamlingens stora styrka. Ibland hade denna läsare önskat sig något mer dristigt. Dikterna är lite för nätta, allt för noggrant avrundade. Risken är att man halkar iväg utan att något riktigt hinner fastna.
Gå till toppen