Kultur

Jan Guillous försök att provocera lyckas inte

Jan Guillous karaktär rör sig mellan olika skepnader och gör Maria Küchen en smula irriterad.

Jan Guillou.Bild: Peter Knutson

Jan Guillou.

BOKEN. 1968. Piratförlaget.

Tidigare böcker i Jan Guillous romansvit ”Det stora århundradet” har skapat debatt. Kanske lyckas han uppröra någon även denna gång. Flitigt agnar han med n-ordet som för att ställa till med storm bland oss politiskt korrekta. Det borde nog provocera mig, men vi lever i en tid där fascismen på allvar flyttar fram sina positioner och planetens existens hotas. Retsamheter från Jan Guillou får därmed inte stjäla alltför mycket energi.
”1968” handlar inte främst om nittonhundratalets vänsterrörelse. Polisens övervåld mot demonstranter i Sverige och RAF:s framväxt i Tyskland bildar kuliss till Eric Letangs mer personliga framfart.
I tidigare böcker mötte vi Guillous alter ego Letang som barn och tonåring. Nu har han skaffat sig politisk medvetenhet och juristexamen, pryder sin plats bland Stockholms unga vänsterradikala påläggskalvar och framställs som en rätt så reko hjälte.
Han anställs av en kändisadvokat och skickas till Tyskland. Både där och i Sverige har blivande mödrar rekommenderats ett sömnmedel som visat sig ge svåra fosterskador.
”Sjöstrands” advokatbyrå ska representera de drabbade svenska föräldrarna i deras kamp för skadestånd. Den tyskkunnige Eric följer skeendena i Tyskland och samlar material.
Tillsammans med processens unga snygga radikala assistentåklagare far han också på kärleksresa till Prag, fyrtioåtta timmar innan de sovjetiska tanksen rullar in. Åklagaren visar sig så småningom vara god vän med Ulrike Meinhof. Ständigt lyckas Eric kort sagt befinna sig i händelsernas centrum.
Han har överklassprivilegiet att röra sig fritt i världen och ytligt sett är han klassfluid. Han kan anta snart sagt vilken ideologisk eller social skepnad som helst eftersom han behärskar samtliga koder. Han och hans vänner förklär sig – bokstavligen – för att passa in där det behövs. De är inte arbetarklassens hjältar, de är kameleonter. Innanför fasaden finns i Erics fall en europeisk ung ädling av gammaldags snitt, en fransman tycker han själv och det stämmer ju också delvis.
Eric gillar att vinna men tycks egentligen inte brinna för något. Hans drivkraft är att leva livet och pröva sina vingar, inte att rädda världen. Även det borde kanske uppröra mig mer än det gör. Eric Letangs 1968 är historia och boken om honom är rolig, spännande och väldokumenterad, det är okej så för mig. Frågan för dagen är inte vad vi ska göra åt den charmigt irriterande Guillou, utan vad vi ska ta oss till med resten av världen.
Gå till toppen