Huvudledare

Ledare: Låt inte kärnvapenfrågan stoppa stödet från Nato.

Hultqvist och Wallström borde prioritera landets säkerhet.Bild: Maja Suslin/TT
Regeringen analyserar vad det innebär att ratificera FN:s konvention om förbud mot kärnvapen. Men vilket beslut det lutar åt råder det ingen tvekan om. Konventionen låg de rödgröna varmt om hjärtat redan på förberedelsestadiet och Sverige var i somras ett av de 122 länder som röstade för den. Nu bedrivs arbetet med "inriktning att kunna underteckna".
Uppenbart sätter utrikesminister Margot Wallström (S) stor tilltro till konventionen, trots att inga kärnvapenstater och få europeiska länder röstade ja. Hon ser den rent av som ännu mer angelägen när Nordkorea åter skramlar med kärnvapnen.
Regimen i Pyongyang förklarade på onsdagen att raketskjutningen över Japan i tisdags var en övning för militära angrepp mot amerikanska territoriet Guam.
I en kommentar på Twitter skriver Wallström:
"Om inte nu, när ska en utrikesminister argumentera för fred, säkerhet och kärnvapennedrustning?"
Men faktum är att det vore sällsynt dålig tajming om Sverige valde att ratificera konventionen när den öppnas för undertecknande i september.
Teoretiskt vore det självklart bäst om alla världens kärnvapen snarast försvann. Men praktiskt är frågan naturligtvis inte fullt så enkel. Den handlar om maktbalans.
I avsaknad av konkreta påtryckningsmedel lär konventionen på sin höjd beröra de länder som är mottagliga för vänliga påstötningar och sakliga argument. Och om enbart demokratiska kärnvapenstater rustar ned ger det i dagsläget enbart större spelrum åt atombombsbestyckade diktaturer som Nordkorea.
Därtill kommer den svenska försvarspolitiska dimensionen.
Visst försäkrar Wallström i en debattartikel (SvD 14/8) att konventionen är helt i linje med "en bredare säkerhetspolitik" som tar hänsyn till det försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde och det fördjupade försvarssamarbetet med Nato. Men samtidigt är det svårt att se en ratificering som annat än ett sätt att stänga och låsa dörren till ett Natomedlemskap.
Det var talande nog bara ett Natoland – Nederländerna – som deltog i FN-förhandlingen och i slutomröstningen blev det ett nederländskt nej. Finland har avstått från att vara med just med hänvisning till det kloka i att hålla Natofrågan öppen.
Vad Wallström än hävdar så kan det inte heller uteslutas att det svenska värdlandsavtalet med Nato påverkas. Vid ratificering av konventionen blir det till exempel uteslutet att tillåta kärnvapen på svensk mark. Vad innebär detta vid eventuella framtida behov av militärt stöd från Nato? Går det ens att hålla nya militära storövningar tillsammans med försvarsalliansen av liknande slag som höstens Aurora 17? Svaren är inte givna, eftersom USA:s militär av princip aldrig uppger om den har kärnvapen ombord eller inte.
Enligt uppgifter till Svenska Dagbladet fick försvarsminister Peter Hultqvist (S) på tisdagen ett brev från sin amerikanske kollega James Mattis som avråder Sverige från att skriva under FN-konventionen. Det är en uppmaning som bör tas på allvar så som utvecklingen ser ut.
Säkerhetsläget i norra Europa riskerar att försämras ytterligare under hösten. Parallellt med Aurora 17 hålls den ryska storövningen Zapad 17. Den är i hög grad förlagd till Vitryssland och farhågor finns om att delar av de ryska styrkorna kommer att stanna kvar där efter att övningen avslutats. Grannländerna bävar inför tanken.
Allianspartierna är, på goda grunder, kritiska till regeringens planer på att underteckna konventionen om kärnvapenstopp.
"Det här spelar Putin rakt i händerna", varnar försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L).
För ratificering krävs ett beslut i riksdagen. Där kan regeringen räkna med Vänsterpartiets stöd. Vartåt majoriteten lutar återstår att se, men det finns skäl att hoppas på ett nej till FN-konventionen. Landets säkerhet måste gå före en visserligen vacker men orealistisk vision.
Gå till toppen