Kultur

Richard Ford avstår från spekulationer i sitt porträtt av föräldrarna

I ett gripande porträtt av sina föräldrar försöker Richard Ford förstå två verkliga och dyrbara personer. Lars-Håkan Svensson läser en engagerad skildring.

Den prisbelönte författaren och sportjournalisten Richard Ford är från Mississippi i USA och romandebuterade 1976.Bild: Laura Wilson

Richard Ford

BOKEN. Mellan dem - till minne av mina föräldrar. Övers Nille Lindgren. Brombergs.
Efter att – till synes – ha avslutat den magnifika romansviten om sportjournalisten och mäklaren Frank Bascombe och – till synes – ha fullbordat sin Montanasvit med mästerverket "Kanada" återkommer Richard Ford nu med en memoarbok ägnad föräldrarna. I centrum står fadern Parker, som dog 1960 55 år gammal, och modern Edna, som dog 1981 när Ford var 37 och ännu hade sina stora insatser framför sig.
"Mellan dem" heter boken. Titeln, förklarar Ford, syftar både bokstavligen på hans position som älskat barn mitt i föräldrarnas liv och mera symboliskt på Parkers och Ednas ensamhet ”i äktenskapet och som föräldrar”.
Ordet ensamhet kan överraska eftersom föräldrarna beskrivs som hängivna varandra. Men den ensamhet det rör sig om var en följd av deras sociala situation. Parker var representant för en firma med säte i Kansas City och reste som sådan runt i sju sydstater. Länge följde Edna med honom. Det innebar ett omväxlande, bohemiskt liv som båda trivdes med men som också innebar att de inte hade ett egentligt hem och inget vanligt socialt liv.
Det dröjde länge innan Richard föddes – 15 år. Då skaffade sig Parker och Edna en bas i Jackson, Mississippi, men fortsatte periodvis sitt gamla liv. När Richard började skolan bodde han och modern i Jackson men såg liksom hon fram emot helgen och några dygns intensiv samvaro med Parker. Alla vardagsbekymmer (och det fanns en del sådana) sopades då under mattan, vilket naturligtvis förstärkte den makarnas ensamhet som titeln syftar på. De levde helt i nuet utan att inviga sonen i sitt liv, framför allt inte i det liv de hade levt före hans ankomst. Han, som får den utbildning de saknar, reagerar, som han säger, genom att bli ett vittne, en iakttagare.
Och så småningom författare. Det är omöjligt att läsa Fords gripande memoarbok utan att reflektera över hur den förhåller sig till hans övriga verk. Det slående med hans mogna produktion – de titlar jag påminde om ovan – är ju å ena sidan den överväldigande detaljrikedomen och förmågan att leva sig in i sina gestalters tankevärld och miljöer, å andra sidan det precisa, omsorgsfullt utmejslade språket.
Men här är det inte frågan om att ge djup åt fiktiva gestalter utan om att förstå två verkliga, dyrbara personer, om vilka han delvis vet mycket men i väsentliga avseenden mycket litet. Man kan tänka sig att impulsen att fiktionalisera de på många sätt otillräckliga minnena kan ha varit svår att bemästra. Fords sätt att motstå denna frestelse är både en kärleksgärning och ett tecken på hans storhet som författare. Han avstår från att försöka fylla i luckor utan nöjer sig med försiktiga spekulationer. Många meningar inleds med ett ”kanske” och framlägger sedan en gissning eller förmodan. Som läsare anar man en undertryckt sorg och fylls ofta av frustration över alla försummade möjligheter. Själv är Ford hänsynslöst uppriktig och väjer inte för att återberätta episoder där han i efterhand önskar att han hade varit öppnare och mer generös.
Tydligast märks Ford tentativa förhållningssätt i det inledande avsnittet om fadern som skrevs helt nyligen, drygt 50 år efter det att fadern dog i hans armar. Återhållsamt men ändå intensivt tecknar Ford ett porträtt av en man som han framför allt förknippar med glädje och fest fast han sörjer att han aldrig fick umgås med honom som vuxen. Samtidigt noterar han att förlusten paradoxalt nog också resulterade i en känsla av frihet eftersom faderns frånvaro tvingade honom att bli självständig långt snabbare än vad som annars kunde ha blivit fallet.
Avsnittet om modern skrevs redan 1981, strax efter hennes död.
Porträttet av henne är naturligtvis fulltonigare eftersom de hade längre tid tillsammans men deras relation präglades också av en viss distans som kom sig av det geografiska avstånd som nästan hela tiden skilde dem åt. Det fick också en speciell karaktär genom att Edna kort tid efter Parkers död förklarade för sin son att de från och med nu fick ”ta hand om varandra” – nästan som kompanjoner, tänkte sonen. Det känns som ett realistiskt men också brutalt förslag, som förkortade en redan ganska stympad barndom.
Ford har skapat ett gripande och djupt engagerande porträtt av sina föräldrar, två människor som han kallar vanliga men som ändå ter sig gåtfulla. Han betonar att han minns sin barndom som lycklig och det finns ingen anledning att inte tro honom. Likväl kan jag inte låta bli att i porträttet av dessa två till synes rotlösa, föga beräknande gestalter se en förlaga till de betydligt mer misslyckade föräldrapar som befolkar flera av hans verk – det jag inledningsvis kallade hans Montanatematik, alltså berättelser om unga män som tidigt på egen hand måste möta livets allvar.
Översättaren Nille Lindgren har förvandlat Fords eftertänksamma och välmodulerade sydstatsprosa till uttrycksfull modern svenska. Han tonar ner formuleringar som inte har någon naturlig svensk motsvarighet men ger i gengäld ibland färg åt passager som hos Ford är tämligen neutrala. Det är skickligt gjort och mycket enhetligt fast jag chockerades av anglicismen ”Min far pjoskades med”. Varför inte bara skriva ”Man pjoskade med min far”?
Gå till toppen