Kultur

Färgstarkt om flykt av Hashemzadeh Bonde

Golnaz Hashemzadeh Bonde har ett helt författarliv framför sig. Men hennes nya bok hade tjänat på att vara mindre övertydlig, skriver Anneli Jordahl.

Bild: Helén Karlsson

Golnaz Hashemzadeh Bonde.

Det var vi. Wahlström & Widstrand.

Det är knappast märkligt att var och varannan roman, diktsamling och pjäs har flykt som tema. Samtidens sår och tragedier bearbetas. Golnaz Hashemzadeh Bonde skrev om flykt redan i sin debutroman, ”Hon är inte jag”, 2012. Intervjuer visade att författaren bearbetade sina egna erfarenheter. Familjen flydde från Iran, och hon kom till Sverige som treåring.
Klassresan nedåt sved. Den begåvade dottern uppfostrades till att utgöra kvittot på att uppbrottet var värt sitt pris. Romanen gav en smått unik inblick i ”elitskolans” (författaren gick på Handelshögskolan i Stockholm) patriarkala och misogyna strukturer.
I nya romanen "Det var vi" återkommer flykten. Förluster och brustna drömmar laddar en berättelse om mor och dotter. Nahid, en femtioårig kvinna, står i centrum. Moderskap hatar hon, men hon säger sig älska sin dotter. Redan inledningsvis försöker hon hantera ett cancerbesked, återstoden av livet är kort.
En gång flydde hon för att slippa få sin hjärna och kropp invaderad. Så drabbas hon av en sjukdom som inte går att hantera med protester. Aram, hennes trettioåriga dotter, får fan rädda henne från den idiotiska läkaren och den förfärliga ensamheten.
Tankarna rör sig mellan ett då och ett nu. Hon minns universitetet och kärleken till revolutionären Masood. Hur de i eufori demonstrerade mot regimen och - i ungdomlig tanklöshet – tog med lillasystern Noora.
Det hela slutade i ett blodigt upplopp och i ett förhör räddade Nahid sitt skinn genom att ange en kamrat. Hon släpps och inser att lillasystern är borta. Den livslånga skulden som följer liknas vid en tumör som går i arv till barnen.
Som romanfigur är Nahid i högsta grad intressant med sin karismatiska självupptagenhet, sociala arrogans och dräpande repliker. ”De där satans Teliaaktierna de lurade på oss.” Därtill är hon kokett klädd i rött med matchande skor.
Med sin mänskliga motsägelsefullhet skulle hon passa bra på en teaterscen där hon ryter till om kvinnoförtrycket – hur modern giftes bort som nioåring – samtidigt som hon behandlar sin läkare Christina nedlåtande.
Ett helt liv har hon sett hur män misshandlar kvinnor till underdånig uppassning och hur framgångsrika fruar blir för dem ett rött skynke. Men i detta nu är exmaken och hustrumisshandlaren Masood död, hjärtat gav upp.
Hazemzadeh berättar med en sorgmättad energi, som fungerade bra för debutromanens överpresterande student. Trots många guldkorn – som när Nahid vid en midsommarfest betraktar de infödda – ”jag är ett folk av sand, och de är ett folk av rötter” – slår den forcerade tonen fel. Kampen mot cancern och dotterns hopp om att mamman ska få se sitt barnbarn innan hon dör blir dessvärre sentimentalt. Det är som att titta in i ett sjukrum där högst privata känsloutspel pågår.
Allt har med övertydlighet att göra, ”hon får mig att känna mig ensam. Övergiven och betydelselös.” Sådant ska gestalta,s inte påtalas. Men Hazemzadeh Bonde har dyrbara erfarenheter att ösa ur, ett helt författarliv ifall hon vill. Förmågan att skriva något riktigt bra äger hon. Jag tänker fortsätta att följa henne.
Gå till toppen