Kultur

Berättelsen vibrerar av apokalyptisk skönhet

Jerker Virdborgs senaste roman om ett inbördeskrig i Sverige har ett större mörker och en mer oförställd skräck än tidigare verk, skriver Amanda Svensson.

Jerker Virdborg romandebuterade 2002 med den kritikerrosade "Svart krabba".Bild: Foto: Martin Stenmark

Jerker Virdborg

BOKEN. Sommaren, syster. Albert Bonniers förlag.

Två syskon, en sommar – och ett Sverige söndertrasat av inbördeskrig. Milis på gatorna, gerillafraktioner i skogarna, uppsamlingsläger och avrättningar och överallt hunger, sjukdom, misstro. Jerker Virdborgs nya roman ”Sommaren, syster” är ett tankeexperiment i medmänsklighet, ett försök att få oss att greppa världens ondska – och vårt ansvar för dess efterverkningar – genom att placera den mitt i den undersköna svenska sommaren.
Virdborg har jobbat på det här sättet länge, senast i den lysande novellsamlingen ”Skyddsrummet Luxgatan”. Ändå finns det något nytt i ”Sommaren, syster” – ett större mörker, en mer oförställd skräck. Där Virdborg i sina tidigare böcker subtilt laborerat med det övernaturliga, med ett slags skevhet eller unheimlich-element, är ”Sommaren, syster” en rätt igenom realistisk roman. Javisst, grundförutsättningen är förstås fiktiv, men bara i så mening att de skeenden som skildras råkar utspela sig i Sverige, att syskonen heter Anna och Erik och flykten går genom mellansvensk blandskog. Sverige må vara ett land som inte sett inbördeskrig sedan slaget vid Stångebro 1598, men med Sverige som kalkeringspapper tecknar Virdborg med exakthet och inlevelse en bild av det helvete som ständigt tycks blossa upp någonstans på jorden – det var från detta människor flydde under krigen på Balkan, så här ser det ut i Syrien och Sydsudan idag. Virdborg har uppenbart grundligt studerat såväl faktiska väpnade konflikter som den svenska topografin för att kunna skriva fram ett så trovärdigt mardrömsscenario som möjligt.
Romanen tar sin början när kriget redan pågått ett tag. Syskonen Anna och Erik har levt under beskydd av en fraktionsledare vid namn Hans, men tvingas av skäl som den driftiga och krigstränade Anna inte vill berätta för sin tafatte lillebror lämna gruppens trygghet och ge sig ensamma ut i skogen. Utan någon egentlig plan för vart de är på väg lever de i veckor i skydd av träden och Annas vapenarsenal. De äter kaveldun och myror och enstaka konserver de byter till sig från andra människor på flykt. Ibland slår de följe med någon vars sällskap de kan ha nytta av, men det finns ingen lojalitet som inte offras för den ultimata lojaliteten mellan syster och bror. Virdborg skildrar den lika starka som ojämlika relationen mellan de två mycket olika syskonen med stor ömhet. Han tecknar också den svenska naturen med en detaljrikedom och sorgsen närvaro som får berättelsen att vibrera av apokalyptisk skönhet. Några av romanens mest minnesvärda scener är de stunder då syskonen för en kort stund tillåter sig att glömma sin situation och låter sig uppslukas av naturen och nuet. Anna som tar kokain och simmar naken i en mörk sjö. Erik som övervinner sin rädsla och balanserar över ett stup på en murken stock. Dansen i dödens skugga.
Det vore inte en Virdborg-roman om det inte fanns vissa suggestiva luckor i berättelsen: Vad kriget egentligen handlar om eller varför det började görs aldrig tydligt, det är också mycket oklart om och i vilken mån omvärlden reagerar på det som sker. När Erik tillslut blir båtflykting vet han inte själv om någon kommer att vänta på andra sidan. Ett ensamt barn i en båt på havet, på flykt från det onämnbara, på väg till det okända – det är med den bilden Virdborg lämnar oss. Det moraliska imperativet är otvetydigt.
Gå till toppen