Kultur

De bedragna: Stämningsfullt om förförare på flickskola

Colin Farrell och Elle Fanning i Sofia Coppolas "De bedragna". Filmen är en nyinspelning av Don Siegels "Korpral McB anmäld saknad" (1971), där Clint Eastwood gör den manliga huvudrollen.Bild: Ben Rothstein / Focus Features

De bedragna

BIO. DRAMA/THRILLER. USA (The Beguiled), 2017. Regi: Sofia Coppola. Med Nicole Kidman, Colin Farrell, Kirsten Dunst, Elle Fanning, Oona Laurence. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.34.

”Beguile” betyder att locka, tjusa, lura, beröva. Vem som är offret, originaltitelns ”The Beguiled”, och vem som är förövaren i berättelsens grymma förförelselek på en internatskola för flickor i Louisiana under amerikanska inbördeskriget är en tolkningsfråga. Den sårade nordstatskorpralen John McBurney eller skolans kvinnor som vårdar honom med skräckblandad förtjusning?
Thomas Cullinans romanförlaga från 1966 är en tidstypisk dissektion av den viktorianska sexualmoralens hyckleri och perversioner. Don Siegels filmversion från 1971, med Clint Eastwood i en av sin karriärs få karaktärssvaga och moraliskt tvivelaktiga roller, lånar åtskilligt från dåtidens Southern gothic. Internatets oskuldsfullt vita fasad och elevernas etikettskolade manér döljer en kokande vulkan av våldsamma men nödtorftigt undertryckta känslor, som med soldatens ankomst bubblar upp till ytan.
Sofia Coppolas nyinspelning är tio minuter kortare än Siegels film. Borta är dröminslagen och återblickarna som gestaltar rollgestalternas hemligheter och lögner. Borta är också mycket av filmmusiken, vilket lämnar en tystnad – i bland understruken av sång från fåglar och syrsor – som skapar ett lätt obehag, stundom en spöklik stämning. Och borta är den kvinnliga husslaven, vilket till en del amerikanska kritikers irritation har gjort 2017 års film till en helvit, historierevisionistisk föreställning.
Fast redigeringen av förlagan har gjort mer än så och resulterat i en historisk abstraktion. Storyn är till det yttre densamma men släpper sin realistiska förankring för att sväva ut i ett drömskt och tidlöst överallt-ingenstans. Flickskolan är en värld av kvinnor utan män – en omvänd version av västerngenrens värld av män utan kvinnor – där det andra könet är en projektion som både idealiseras och demoniseras, lockar och förskräcker.
Själva är internatets invånare utmejslade till att representera olika karaktärsdrag och stadier i en kvinnas liv. Nicole Kidmans fyrtioåriga förestånderska Martha är skolans föreståndare och auktoritet, men under hennes samlade förnuft gnager en bitter insikt om att livet och kärleken gått henne förbi. Inbördeskriget hotar dessutom hennes skötebarn internatskolan, där endast en lärare och fem elever dröjt sig kvar.
Näst i rangordningen är Kirsten Dunsts melankoliska lärare Edwina, som vid de trettio blivit varse att förstelningen till ett liv som Marthas väntar runt hörnet. En yngre, mer levande och utmanande upplaga av henne är Elle Fannings behagsjuka tonåring Alicia. Längst ner hierarkin står Oona Lawrences tolvåriga Amy, som i McBurney ser en förlorad far men också något av en sagoprins.
Premisserna är som gjorda för giftiga intriger, stora känsloutspel och kittlande erotiska förvecklingar. Coppola väljer dock stämningar före drama. Filmen är följaktligen en thriller av vackra bilder och laddade blickspel snarare än explicit sex och blodiga konflikter. Stilfullt, snyggt och propert men också aningen färglöst och tråkigt.
Här hade en manlig sexikon motsvarande Clintan anno 1971 kunnat göra skillnad, och det kan tyvärr inte Colin Farrell. Faktiskt kommer jag på mig själv med att tänka att rollen är som gjord för Alexander Skarsgård, vars rovdjursimage från ”True blood” hade tillfört filmen den spänning och det bett som den så väl behöver.

3 x Southern gothic

1 Trasdockan (1955). Charles Laughtons enda regiarbete är en förtrollande vacker och grym saga om en seriemördande predikant (Robert Mitchum) i West Virginia som stöter på oväntat motstånd i två barn. Den floppade vid premiären, men är numera en älskad klassiker.
2 Den sista färden (1972). John Boormans Oscarvinnande vildmarksäventyr i Georgia är ett brutalt möte mellan stad och land, det moderna USA och dess våldsamma rötter i pionjärtraditionen. Konflikten återspeglas i ledmotivet ”Dueling Banjos”.
3 Cape Fear (1961/1991). En advokatfamilj i North Carolina råkar ut för den förslagne skurken Max Cady (Robert Mitchum/Robert De Niro) i två variationer på denna skräckbetonade hämndthriller med moraliska och psykologiska komplikationer.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 1 september
Gå till toppen