Kultur

Mest gammalt gnäll

Mattias Hagberg hade önskat sig en mer djupblodad analys av fenomenet mediedrev.

Paul Frigyes (red)

BOKEN. Skampåle – tio essäer om mediedrev. Timbro Förlag.
Alla som jobbat på en nyhetsredaktion känner till den vibrerande kraft och energi som finns i ett mediedrev. Adrenalinet som pumpar. Känslan av att delta i något stor och viktigt. Spänningen.
Men också den följande eftertanken. Den beska eftersmaken. Gick vi för långt? Sparkade vi på någon som redan låg?
Det är lätt att kritisera drevjournalistiken. Det är lätt att känna avsky för mobbingmentaliteten, för flockbeteendet. Tänk bara på alla de elakheter som träffade Håkan Juholt under slutet av hans korta tid som partiledare. Han beskrevs som en bortkommen lantis utan vänner, som en förlorare.
Och samtidigt. Det fanns reell och berättigad kritik mot honom. Han skötte inte sitt uppdrag som han borde. Han klantade sig. Gång på gång.
Det finns något motsägelsefullt över drevjournalistiken. Kritiken och ifrågasättandet av makten är en betydelsefull del av all journalistik. Men samtidigt, känslan av övertramp är alltid närvarande.
I antologin ”Skampålen” har journalisten och författaren Paul Frigyes samlat tio texter på temat. Det är en spretig samling som varvar forskningsreferat med personliga reflektioner.
I inledningen försöker Paul Frigyes formulera en tes för hela antologin. Han menar att dreven blivit fler och att de allt oftare saknar grund; att kampanjjournalistiken blivit en moralisk domstol som fyller andra syften än att visa på missförhållanden; att det handlar om att skapa billiga storys för en mediebransch i kris, om en sekulariserad rit där oskyldiga offras som syndabockar.
Det finns en hel del som stöder Paul Frigyes tankar, och flera av texterna i antologin bekräftar hans tes. Men det finns annat som talar emot.
Antologin avslutas med en text av Per Svensson som i viss mån slår undan benen för allt som skrivits i boken fram till dess. Per Svensson menar, på goda grunder, att mediedreven inte alls blivit fler. Tvärtom. De är färre och beskedligare. Inte alls som under kvällstidningarnas storhetstid.
Medias makt är mindre än någonsin. Och för Per Svensson är detta ett problem. Dreven var en del av den liberala demokratins funktionssätt. Media granskade och utkrävde ansvar. Ibland gick tidningar, radio och teve för långt och ibland blev det fel. Men i grund och botten handlade det om en sund kritik av makten.
Med digitaliseringen har vi fått något helt annat. Dreven har fått konkurrens av hatkampanjer och häxjakter.
Detta nya landskap är på många sätt okänd terräng. Därför hade jag önskat att den här antologin hade börjat med Per Svenssons essä och jobbat sig vidare därifrån. Då hade den kunnat tillföra något nytt, då hade den kunnat bli riktigt intressant. Som det ser ut nu innehåller den mest gammalt gnäll riktat mot gammalmedia, och inte spänstiga analyser av samtiden och framtiden.
Gå till toppen