Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Ett helvete på jorden

När det gäller Nordkorea står världssamfundet inför en svår balansakt: att å ena sidan göra allt för att undvika ett kärnvapenkrig och å andra sidan göra allt för att förhindra att Kim Jong-Uns mardrömsregim legitimeras.

Officiellt nordkoreanskt foto från tisdagens provskjutning av en medeldistansmissil över Japan.
Nordkoreas testskjutning av en medeldistansmissil över Hokkaido, Japans nordligaste ö, är den hittills allvarligaste provokationen från Kim Jong-Uns paranoida skräckregim i Pyongyang. FN:s säkerhetsråd fördömde i tisdags den ”upprörande” aktionen och kallade den ett hot mot alla FN-medlemmar.
Enligt rådets tidigare resolutioner måste Nordkorea upphöra med sina tester av ballistiska missiler och avveckla det kärnvapenprogram som chockade världen 2006, då det hermetiskt slutna landet genomförde sin första provsprängning.
Sedan Kim Jong-Un upphöjdes till ledare för sex år sedan har Nordkorea testflugit robotar vid över 80 tillfällen. Det var heller inte första gången som en nordkoreansk robot flög över Japan, men tidigare har det rört sig om satellitbärare. Den här gången, i tisdags morse lokal tid, färdades en missil av typen Hwasong-12 i en mer utmanande bana innan den störtade i vattnet 118 mil öster om Hokkaido. Den kan bära en stridsspets.
Överflygningen utlöste larm i norra Japan och befolkningen uppmanades söka skydd. Men Nordkoreas huvudsyfte var knappast att skrämma Japan. Det var snarare att hota USA med en tänkbar attack mot Guam, ett amerikanskt territorium med 160 000 invånare som utgör navet för USA:s militära närvaro i Stilla havet. I samband med testskjutningen förklarade Kim Jong-Un att den var ”första steget i en militär insats … för att betvinga Guam”.
Till saken hör att det nordkoreanska missilprogrammet, som utvecklas snabbare än väntat, närmar sig kapacitet att nå även kontinentala USA.
Amerikanska förhoppningar att president Donald Trumps koleriska tal om att släppa loss ”eld och raseri” skulle ha dämpat Nordkorea kom på skam genom tisdagens test. Inte heller FN-sanktionerna, som skärptes så sent som i augusti, har hittills haft någon återhållande verkan på den kommunistiska familjediktaturen.
Risken för ett nytt Koreakrig skall dock inte överdrivas. Kimregimens främsta målsättning är att behålla makten och den skulle inte överleva ett amerikanskt motanfall. Och USA måste ta hänsyn till riskerna för sina allierade, främst Sydkorea, men också Japan. Sydkoreas huvudstad Seoul, med tio miljoner invånare, ligger bara en handfull mil från den befästa gränsen utmed 38:e breddgraden, demarkationslinjen från Koreakriget 1950–1953, ett krig som ännu inte är formellt avslutat.
Men Nordkorea höjer hela tiden insatserna och för varje ny provokation ökar risken för misstag och felbedömningar som i sin tur skulle kunna leda till ett storskaligt kärnvapenkrig där USA ställs mot Kina, Nordkoreas beskyddare. Kina betraktar Nordkorea som en buffert mot amerikanska styrkor på Koreahalvön och vill inte behöva hantera en total kollaps i ett grannland med drygt 25 miljoner invånare.
Som så ofta i kritiska och farliga lägen ordas det om dialog och ömsesidig förståelse. Sådana initiativ är förvisso att föredra framför militära konfrontationer, i synnerhet när kärnvapen finns med i bilden. Men i fallet Nordkorea möter omvärlden ett speciellt problem: regimens natur.
Går det överhuvudtaget att komma till tals med en helvetesapparat av detta slag?
”Allvaret, omfattningen och karaktären av dessa övergrepp avslöjar en stat som saknar motsvarighet i dagens värld.”
Formuleringen är hämtad från den kanske mest skakande FN-rapport som har sammanställts. Den presenterades i februari 2014 och erbjuder förfärande men nyttig läsning för alla som tror att regimen i Pyongyang är mottaglig för folkrättslig beteendeterapi.
Rapporten, nästan 400 sidor, var resultatet av arbetet i en särskild utredningskommission om Nordkorea som tillsattes av FN:s råd för mänskliga rättigheter, en bisarr instans, där även brutala diktaturer förväntas slå vakt om demokratiska och humanitära värden. Men kommissionen, ledd av den australiske juristen Michael Kirby, gick grundligt till väga och demonstrerade hög integritet. Den rekommenderade att Nordkoreas ledning ställs inför Internationella brottmålsdomstolen, ICC, för brott mot mänskligheten.
På grundval av intervjuer och vittnesmål beskriver kommissionen ett genomgripande system med tortyr, svält, våldtäkter, slavarbete, summariska och ofta offentliga avrättningar samt försvinnanden.
Nordkoreas egen Gulagarkipelag med fång- och slavläger, kwanliso, beräknades då rymma upp till 120 000 människor, men eftersom lägren inrättades redan på 1950-talet av Nordkoreas grundare, Kim Jong-Uns farfar Kim Il-Sung, har hundratusentals människor plågats till döds i dem. Interiörerna påminner om nutida rapporter från IS-kontrollerade områden i Syrien och Irak, fast under längre tid och i större skala: mödrar som tvingas dränka sina nyfödda barn, familjer som måste närvara vid avrättningar av anhöriga, högar med lik som eldas upp.
Förtrycket vilar bland annat på en hänsynslös ordning, yeon-jwa-je, där politisk opålitlighet anses gå i arv. Hela släkter – barn, syskon, föräldrar, mor- och farföräldrar – sätts i läger. Att sprida information från utlandet är belagt med dödsstraff. Regimen är också besatt av etnisk renhet. Kvinnor som blivit med barn med utlänningar tvingas till abort. Barn som ändå föds som ett resultat av sådana förbindelser är dödsdömda.
Befolkningen delas in enligt ett kastliknande system för både belöning och diskriminering, songbun, som bestämmer tillgången på livsmedel, utbildning och bostäder.
Den övergripande ideologin, eller snarare den påbjudna statsreligionen, går under namnet juche, en absurd röra av kommunism, ultranationalism och konfucianism, även den introducerad av Kim Il-Sung, en gång yttervänsterns idol. Han kunde 1987 glädja sig åt en hälsning från Sverige. Avsändaren hette Lars Werner:
”Vänsterpartiet kommunisterna och jag personligen gratulerar Dig hjärtligt med anledning av Din 75-årsdag och vill uttrycka vår höga värdering av de stora insatser som Du gjort under decennier för Koreas arbetarklass och folk i den världsomspännande antiimperialistiska kampen.”
Michael Kirbys FN-kommission gick rent av så långt i sin beskrivning av verkligheten i Nordkorea att den hänvisade till Nazitysklands förbrytelser. En annan jämförelse som tränger sig på är Pol Pot och röda khmerernas mordiska styre i "Demokratiska Kampuchea” 1975–1979. Fast med en inte oväsentlig skillnad: varken Adolf Hitler eller Pol Pot förfogade över kärnvapen.
Att en regim som Kim Jong-Uns hålls under armarna av två stormakter med ambition att spela ledande internationella roller, Kina och i någon mån Ryssland, är ett förebud om den världsordning som väntar ifall vi nu, med Donald Trump i Vita huset, bevittnar början till slutet för Pax Americana och de principer som inte alltid har följts men som varit vägledande sedan Franklin D Roosevelt och Winston Churchill proklamerade Atlantdeklarationen 1941.
När det gäller Nordkorea står världssamfundet inför en svår balansakt: att å ena sidan göra allt för att undvika ett kärnvapenkrig och å andra sidan göra allt för att förhindra att Kim Jong-Uns mardrömsregim legitimeras och ges möjlighet att fortsätta med sin utpressningstaktik.
Det existerar med andra ord ingen bra lösning på problemet. Vad som står till buds är den minst dåliga: att upprätthålla den internationella isoleringen av Nordkorea, öka den politiska och ekonomiska pressen och vidta bestämda åtgärder mot regimens hittills alldeles för framgångsrika försök att kringgå sanktionerna. En skarpare variant, om man så vill, av den strategi som USA använde mot Sovjetblocket, särskilt i början av öst–väst-konflikten, då Koreakriget var det farligaste ögonblicket: containment, inneslutning.
Så vad händer om Nordkorea om ett antal år förfogar över ballistiska långdistansmissiler som kan leverera kärnvapenstridsspetsar till amerikanska städer? Kan USA leva med det? Kan världen leva med full kärnvapenkapacitet hos en regim som hotar att utlösa ett globalt krig?
Dithän har det ännu inte gått. Därför måste tiden användas för att formulera ett flerdimensionellt svar på utmaningen från Nordkorea: hårda sanktioner, militär lika väl som diplomatisk beredskap och – inte minst – ett motvilligt Kinas engagemang i ansträngningarna. Då måste USA ta ledningen, men frågan är, som BBC:s diplomatiske korrespondent Jonathan Marcus påpekade häromdagen, om president Donald Trump är kapabel till något så komplicerat.
Kärnvapen är ett gissel för mänskligheten. Men de existerar, snart också i händerna på världens i särklass grymmaste regim, som endast avskräcks av vetskapen om att den skulle utplånas i en amerikansk vedergällning.
I det läget vill den rödgröna regeringen att Sverige – som ett av bara sex länder i Europa – undertecknar en bindande konvention om kärnvapenförbud som riskerar det livsviktiga försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med Natodemokratierna USA, Storbritannien och Frankrike utan att på något vis försvåra för kriminella diktaturer att anskaffa det ultimata massförstörelsevapnet.
Det är uttryck för en naivitet som tangerar den rena dårskapen.
MER ATT LÄSA
Report of the detailed findings of the commission of inquiry on human rights in the Democratic People’s Republic of Korea (Human Rights Council. Twenty-fifth session. Agenda item 4).
Can the world live with a nuclear North Korea? (BBC, August 30) av Jonathan Marcus.
Bilder från Nordkorea (Atlas Vintage) av Villy Bergström & Benjamin Katzeff Silberstein.
Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons (un.org).
Läs alla artiklar om: Nordkoreas provsprängningar
Gå till toppen