Huvudledare

Ledare: Skolan glömmer pojkarna. Också.

Könsskillnaderna ökar i skolan. Pojkarna fortsätter att halka efter. Och gapet är större i jämställda Sverige än i USA. Det framgår av en ny rapport från tankesmedjan SNS, Könsskillnader i utbildning.
Resultatet är inte överraskande. Att flickor får högre betyg och att kvinnor numera dominerar inom stora delar av den högre utbildningen är väl känt.
Frågan som kräver ett svar är hur detta sakernas tillstånd kan förändras. Det mest intressanta med rapporten är det samband som framträder mellan bra skolor och goda studieresultat för både pojkar och flickor. Det är tydligt i såväl USA som i Sverige. Att lyfta dåliga skolor blir då ett sätt, kanske det bästa, att även lyfta pojkarnas betyg.
Dessvärre är det lättare att säga än att göra. Även om en viss, i debatten numera märkligt frånvarande utbildningsminister inför sitt tillträde hävdade att 100 dagar var allt han behövde för att vända svensk skola på rätt köl.
Ett något mer forsknings- och verklighetsförankrat förslag om hur den svenska skolan och inte minst elevernas kunskaper ska kunna förbättras framförs i boken Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogus).
Bakom skriften – eller snarare stridsskriften – står Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid Lunds universitet, hjärnforskaren Martin Ingvar, Ingrid Wållgren, doktorand i idé- och lärdomshistoria, samt nationalekonomen Magnus Henrekson, som också är bokens redaktör.
Ett grupparbete av en kvartett som ser skolans betoning på just grupparbete som ett exempel på allt som gått fel.
Författarnas övergripande slutsats är att det krävs ett paradigmskifte om problemen – elevernas fallande kunskaper och lärarflykten – ska kunna lösas.
Det som måste ut är "den konstruktivistiska grundsynen inom pedagogiken", att kunskap inte kan överföras från lärare eller läromedel utan att "människor själva skapar och konstruerar kunskap i interaktion med omvärlden".
Det som ska in är en ny eller snarare nygammal kunskapssyn som utgår från att det finns objektiva sanningar – om än inte absoluta och eviga – och att det bästa sättet att förmedla dessa är genom överföring från lärare med djupa ämneskunskaper till elev. Centralt i detta är en "strukturerad ämnesdefinierad undervisning som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat".
Det låter som om det är rätt omfattande förändringar som krävs. Mycket riktigt menar författarna också att det är "tillbaka till ritbordet" som gäller. Läroplaner och skollag måste skrivas om. Lärarutbildningen ska ges en ny inriktning på ämneskunskaper och effektiv förmedling av dessa.
Även den som delar författarnas diagnos och tror på deras botemedel bör ställa sig frågan:
Behöver svensk skola just nu fler genomgripande reformer? Klarar den det? Klarar lärarna det?
Pojkarna halkar efter. Redan svaga elever blir allt svagare kunskapsmässigt. I ett land med växande socioekonomiska klyftor misslyckas skolan i allt större utsträckning med sitt kompensatoriska uppdrag. Allt färre klassresor startar i klassrummet.
Detta bådar illa för ett land med ambitionen att vara ett ledande kunskapssamhälle.
Gå till toppen