Kultur

Stereotypa snöflingor i Flygtepos

"Flyktväg" rymmer starka glimtar om krigets ordlösa sorg, men blir i stunder lika nyanserad som en Bamsetidning, skriver Jens Liljestrand.

Bild: Lars Brundin

Torbjörn Flygt.

BOKEN. Flyktväg. Norstedts.
Veklingar, mesar, gråtliberaler. Folk som inte fattar vad som krävs för att hålla nationen ren och trygg från en smutsig omvärld. Alla samlas de numera under samma öknamn, torgfört av högerextremister och en och annan moderat riksdagsman: Snöflingor.
Säkert är det en slump, men jag kan ändå tycka att det känns passande att Torbjörn Flygts nya roman inleds med att två flyktingar söker skydd i ett snöoväder, pulsande genom drivorna, två ”mörka skuggor mot en nattfond och snön som föll tät med stora tunga flingor och drev med vinden från väster”.
Romanens huvudperson, den unge mannen som kallas Hart och som på romanens första sidor går ut för att möta de två flyktingarna och erbjuda dem skydd, är just en snöflinga. Han som vägrar överge sin anständighet, han som i en i dubbel mening kall och kaotisk värld slår vakt om människovärdet. Själva namnet ”Hart” är förstås symboliskt. Fredrik Reinfeldt talade om att ”öppna våra hjärtan”. Här är det Hjärtat som öppnar dörren och ger främlingarna en plats i sitt hem.
”Flyktväg” är en roman som för ett tiotal år sedan hade genrebestämts som en dystopi men idag skildrar en verklighet som känns kusligt nära. Ett öst- eller centraleuropeiskt land har tagit steget från ultranationalism till fascism och börjat förfölja och internera både landets minoriteter och de flyktingar som riskerat sitt liv för att korsa Medelhavet och sedan tagit sig över gränsen. Till slut har omvärlden fått nog av övergreppen och konflikten eskalerat till ett fullskaligt krig.
I romanens centrum står Hart, som bor på en isolerad bondgård tillsammans med sin mamma och systrarna Felice och Kathryn. När flyktingen Farida och hennes dotter Souraya anländer till gården, på flykt undan de soldater som vill internera dem, ställs frågor om medmänsklighet, civilkurage och moral på sin spets. Och samtidigt rycker fronten allt närmare.
I grund och botten är min utgångspunkt alltid att vara välvillig när svensk prosa vågar lyfta blicken från det autofiktiva eller dokumentära, från faktabaserad historia eller biografisk roman, liksom från den egna vardagslunken, från skilsmässor och Tinderdejter och krogrundor och problemförorter – kort sagt när den inte bara försöker lyfta de stora frågorna utan också placerar dem i ett helt autonomt berättaruniversum.
Kriget i Flygts roman äger rum i icke namngivet land, i närheten av den fiktiva staden Oslow. Den främmande armén som är på väg att invadera landet med granater och helikoptrar för att sätta stopp för brotten mot mänskligheten är också anonym, nationslös, benämnd endast som ”Det internationella samfundet”. Inte heller Faridas och Sourayas ursprungsland benämns, eller den religion och etnicitet som gör dem till offer för en etnisk rensning. Syrien, islam, Polen, Ungern, Jobbik, Lag och rättvisa – etiketterna kvittar. Det är brutala män i smutsiga kängor som misshandlar och tyranniserar. Det är kvinnor, barn och försvarslösa som flyr, gömmer sig, trasas sönder och till varje pris överlever.
Flygt gestaltar övertygande och effektivt denna mardrömsvärld, där skräcken och vidrigheten har blivit en grå vardag, och hittar ett tungt, vemodigt ackord som klingar genom hela läsningen. Däremot tycker jag inte att han har lyckats få sin historia att leva. Hart är en intressant hjälte, en harmynt särling som maniskt räknar varje fotsteg och egentligen bara står nära en annan varelse, sin hund Arc. Men de övriga familjemedlemmarna är tunt och stereotypt tecknade – den stoiska mamman, den kalla systern, den varma systern – liksom flyktingarna mest utmärks av sin ömkliga hjälplöshet. Soldaterna som hemsöker gården är på samma sätt statister i den stora kampen mellan ont och gott, de är olika versioner av rädsla och trötthet, grymhet och apati. Även de civila krigshetsarna skildras som nästan parodiskt obehagliga, som när brevbäraren Boroszki drar ut i fält ”med ansiktet nerkletat av ett segervisst flin”.
Det skorrar ibland både entonigt och falskt om Torbjörn Flygts krigsepos. En totalitär regim kommer inte från ingenstans, den har djupa rottrådar i kulturen, i levnadsvanorna, i hela samhällskroppen. Vilka mekanismer driver en nation att förklara krig mot resten av världen och kasta flyktingar och minoriteter i koncentrationsläger? Vilken skuld bär Hart och hans familj till den pågående katastrofen? Det berättar inte romanen. Därmed blir romanens resonemang om civilkurage och medlöperi, hur angelägen det än är, till slut lika nyanserat och problematiserande som en Bamsetidning.
”Flyktväg” är i stället som bäst i de lågmälda passagerna där Hart vandrar genom landskapet med Arc vid sin sida, grubblande över världsalltet under stjärnhimlen, sökande kontakt med sin stupade far. Här finns starka glimtar av den stora, ordlösa sorg som alla krig bär med sig. De oläkta såren, de olevda liven. Förödelsen och skammen. Allt det som Sverige har varit förskonat från i 200 år. Tack vare snöflingorna.
Gå till toppen