Det är något symboliskt, vackert och smärtsamt över bilden: båda håller brandtal. Han med den stora karakteristiska mustaschen, hon med hijab som täcker håret. Båda blickar mot LO-borgen; han med arbetarrörelsens fanor vajandes bakom sig, hon med skyltar fulla av hjärtan. Han hette Hjalmar Branting och medan han för hundra år sedan kämpade för allmän rösträtt, demokrati och jämlikhet strider Fatemeh Khavari i dag för överlevnad, för att slippa skickas till den död som väntar i konfliktfyllda Afghanistan. Hon är en av talespersonerna för rörelsen Ung i Sverige som kräver att deportationerna stoppas.

Men den sittstrejk som hon och andra afghanska ungdomar startade för en månad sedan på Mynttorget utanför riksdagen – senare flyttades den till Medborgarplatsen, bland annat på grund av en nazistattack – har sedan i helgen kommit att handla om så mycket mer än kampen för asyl. I fredags när ungdomarna tågade genom hela centrala Stockholm, från Södermalm till Norra Bantorget, utsträckte de sin solidaritet till andra sociala strider som pågår i det svenska samhället.

Väl framme framför Carl Eldhs skulptur av Branting vecklade ungdomarna ut stora banderoller runt demonstrationsdeltagarna. På de stora vita lakanen fanns parollerna: ”Höj pensionerna”, ”Stöd BB-ockupationen” och ”Höj LSS-stödet”. De ramade in sin egen desperata kamp med krav på förändringar som skulle gagna många av de människor som redan lever med fullgoda papper i Sverige.

Det var då som Fatemeh Khavari tog fram sin megafon och höll ett gripande tal. Platsen och året är laddade med symbolik: hundra år efter hungerkravallerna, hundra år efter bildandet av vänsterpartiet, omkring ett sekel sedan högerns nederlag och därmed vänsterns seger i rösträttsfrågan och demokratibygge.

Sedan striderna som utspelade sig då har Sverige kommit att bli känt som ett välfärdsland som erbjuder sina medborgare pensioner, mödravård och stöd vid funktionsvariation. Samma välfärd som har använts som slagträ i debatten mot människor som söker skydd undan krig och konflikt. En debatt som krasst nog, både för högern men också tragiskt nog för vissa delar av vänstern, har kommit att handla om hur mycket vissa människor kostar.

Men vad Khavari och de övriga afghanska ungdomarna gör är att i stället visa på den egentliga motsättningen i dagens Sverige: en nyliberal politik, bedriven av både högern och socialdemokratin, som har monterat ner välfärden. Vi borde inte fråga oss hur mycket en nyanländ kostar Sverige, utan i stället hur mycket privatiseringar och New public managementkostat välfärden.

Rakryggad och med stabil ton konstaterade Khavari: ”Vi är den nya folkrörelsen – tillsammans.”

Det återstår att se om Ung i Sverige kan bidra till att fylla tomrummet efter en effektiv vänster och fläta samman de rörelser som, med Khavaris ord, ”ska bygga det här landet”. För det är dags att bygga en ny tid, precis som Monica Zetterlund sjunger i arbetarrörelsens gamla sång ”Vi bygger landet”:

Vi är de tusenden som bygger landet

vi bar det fram i nöd och strid

i trots och längtan

i svält och armod