Kultur

Herman Lindqvist målar med vänliga penseldrag

Herman Lindqvist tecknar ett gediget porträtt över Gustaf Mannerheims händelserika liv men vågar aldrig se statsmannens problematiska beslut.

Författaren och populärhistorikern Herman Lindqvist växte upp i Helsingfors och har nu skrivit en biografi över en av Finlands mest kända personer.Bild: Fredrik Hjerling

Herman Lindqvist

BOKEN. Mannerheim - Marsken, masken, myten. Albert Bonniers förlag.
När Gustaf Mannerheim under Finlands fortsättningskrig mot Sovjetunionen fyllde 75 bjöd Adolf Hitler in sig själv som hedersgäst. De åt lunch i en tågvagn nära fronten, ett väl dokumenterat möte. Men medan Hitler-biografierna uppehållit sig endast förstrött, i en del fall inte alls, vid führerns lunch i Finland har scenen fått betydelse för hur man i den svenska och finska litteraturen om Mannerheim tolkar hans hållning till Tyskland under samarbetet i fortsättningskriget 1941–1944.
Den målsättning som redovisas för Hitlers del – han åkte inte så ofta utomlands – ska ha varit att understryka enigheten mellan länderna och varna Finland för en eventuell separatfred, och försvåra kontakt mellan Finland och de allierade.
Denna aspekt är inte den centrala i Herman Lindqvists biografi även om det propagandistiska värdet framhålls. I stället görs det desto mer av kontrasten mellan Hitlers korprals-look och Mannerheims aristokratiskt stöddiga artighet. Med en knorr: servitrisen som ingick i det Mannerheimska entouraget blev helt tagen av Hitlers djupblå ögon och utstrålning, något som Herman Lindqvist berättar om med stor förtjusning.
Lindqvist har dock uppenbarligen haft ambitionen att skriva en heltäckande levnadsskildring. Han följer den skakiga uppväxten, den tidiga karriären i Ryssland, den tvååriga spanings- och forskningsresan i Asien, åren i Polen, avskedet från tsarens armé, det militära ledarskapet för den vita sidan i det finska inbördeskriget, uppdraget som riksföreståndare i Finland efter första världskriget slut, och så den roll han spelade under andra världskriget, inte minst när det gällde att få fram ett fredsavtal för Finland utan sovjetisk ockupation.
Men genomgående verkar Lindqvist alltså mer såld på Mannerheims minst sagt komplicerade psykologi än på hans roller i offentligheten. Lindqvist kliver in i Mannerheims liv som med handkamera, med uppenbar ambition att fånga in de många olika miljöer och kontaktnät som denne kosmopolit rörde sig i, skapar porträtt av Mannerheims många spännande bekanta, och skuggar även i de dissonanser som uppstod när en energisk typ av hans kaliber drog fram.
I den andra halvan av boken drabbas Mannerheim – trots benägenheten för arrogans, gliringar och svartsyn – av karaktärsutveckling av noblare slag när de stora uppgifterna väl kallar. Lindqvist föreslår att Mannerheim kan ses som en ’elegant legoknekt’, som främst var sig själv trogen. I den troheten ingick de han svurit lojalitet till. Först tsaren och den ryska monarkin, trots att en av Mannerheims bröder flytt och en flyttat frivilligt till Sverige för att de protesterade mot förryskningskampanjen av Finland under förra sekelskiftet.
När det kejserliga Ryssland var ett avslutat kapitel blev det i stället Finland som Mannerheim försvor sig åt, vilket förde honom närmre de egna släktingarna. Lindqvist anför viss medkänsla både med Mannerheim och de som råkade ut för honom, som kvinnorna som klagade över den kyla som fanns under charmen, liksom den ryska hustrun som lämnade äktenskapet mycket besviken och bosatte sig i Paris, efter att först ha rymt till Kina med Röda korset, under Boxarupproret.
Lite mer splittrat blir det när Lindqvist går in på Mannerheims roll som de vitas segerrike general i finska inbördeskriget 1918 och hans senare strävan att fungera som (auktoritär) brobyggare i det självständiga men såriga och oläkta Finland under mellankrigstiden. Berättelsen om den lyckosamma vita segern 1918 läggs så att säga sida vid sida med den mer dystra beskrivningen av det röda nederlaget och grymheterna mot förlorarna, medan författaren själv skyndar vidare till nästa spännande scen.
När det gäller de komplicerade turerna i fortsättningskriget redovisar Lindqvist Gustaf Mannerheims och hans stabs uppfattning om att man inte var allierade med Tyskland mot Sovjet - något som till exempel den finske Henrik Meinander, som mer noga återger det aktuella forskningsläget kring Mannerheim, problematiserar rätt hårt.
Här blir den redovisande och berättande metoden som Lindqvist använder alltså ett dilemma. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att ta sig an en figur som Mannerheim utan att mer ingående och källkritiskt diskutera de olika tolkningar som gjorts hittills. Tydligt blir också problemet när Lindqvist redovisar huvudpunkterna i Mannerheims egen historiesyn i dennes memoarer utan att gå i clinch med dem. I stället nöjer han sig med att konstatera att marskalkens ”Minnen” inte är lättlästa, eftersom de är skrivna med pansar över bröstet. En kommentar som i sig utgör en skärva i Lindqvists mer psykologiserande Mannerheim-mosaik.
Lindqvist skildrar det som en underbar islossning på slutet när Mannerheim under sina sista år blir kär på riktigt och först då vågar fälla upp visiret. En vacker tanke. Men behållningen av Lindqvists biografi är snarare att man får följa utvecklingen där den minst sagt sammansatte Mannerheim från att ha varit en ung valp som lägger krokben för sig själv – kallad patron Mannagryn av utmattade släktingar – blir allt mer kompentent på att hitta chanserna när de dyker upp.
Fram tonar en snabbtänkt och stenhård, ibland känslokall och framförallt manipulativ egocentriker, som uppenbarligen ville något mer med sitt liv än bara ta sig fram. Den bilden är betydligt mer levande än det happy end som Herman Lindqvist vill ge honom.
Gå till toppen