Heidi Avellan

Oljemiljarder till varje pris. När Norge väljer.

Norge är annerledeslandet. Inte för att naturen där är mer hisnande än här hemma, inte för att skidåkarna är snabbare, inte för att den odlade laxen föder världen.
Utan för havets riktiga rikedom. Ofantliga resurs.
Oljan och gasen.
Om hur det går ifall landet drar åt kranen fantiserade tv-thrillern Okkupert 2015 – och retade upp den stora grannen i öster. Serien beskriver ett tänkt händelseförlopp där Ryssland invaderar Norge – med västländerna goda minne – för att säkra tillgången till olja och gas sedan den klimatradikala norska regeringen beslutat att strypa produktionen.
Rysslands ambassad i Oslo beklagade prompt rollen som aggressionsmakt.
Ren fiktion, försäkrade producenterna, ren fiktion.
Fast verkligheten tävlar inte sällan med dikten. I det kommande stortingsvalet kan Miljöpartiet de Gröna för första gången nå över fyraprocentsspärren. Och partiets budskap är radikalt: sluta leta efter nya fyndigheter och fasa ut olje- och petroleumverksamheten inom femton år.
Det där med ren norsk olja är en myt, konstaterar Eva Joly, fransk Europaparlamentariker och norsk grön stortingskandidat, i Verdens Gang:
”Norge är nu världens sjunde största exportör av koldioxid. Bara Estland och Ryssland har högre utsläpp per invånare i Europa … Utsläppen skapas inte – som oljelobbyn vill ge intryck av – när fossila bränslen pumpas upp, utan när de bränns.”
De gröna väljer klimatet och miljön. Medan majoriteten av dagens stortingspartier tvärtom vill öppna nya områden, främst i miljökänsliga arktiska vatten.
Nu tyder mätningarna på att ingetdera blocket kan räkna med majoritet på måndag. Då stärks Miljöpartiet de Grönas ställning; med en vågmästarroll skulle MDG försöka driva igenom sin politik. Fast med framgång? Skulle inte tro det.
Att Nordens oljeschejker frivilligt skulle stänga pengakranen är trots allt inte sannolikt.
Gå till toppen