Kultur

Kärlek insvept i deckardimma

Oline Stig uppskattar Kristofer Ahlströms bångstyrigt vackra prosa, men saknar svaret på gåtan i "Hjärtat är bara en muskel".

Kristofer Ahlström är författare och journalist. Debutromanen "Bara någon att straffa" kom 2012.

Kristofer Ahlström

BOKEN. Hjärtat är bara en muskel Forum

Det finns en scen som etsar sig fast i mig efter läsningen av Kristofer Ahlströms nya roman. Huvudpersonen, Elisabeth, ska flytta hemifrån, hon står med resväskorna i hallen och väntar på pappans sista förmaningar. Men han häver bara ur sig något halvkvävt, sedan går han ut i köket och fortsätter att läsa tidningen. Säger inte ens hej då.
Ahlström är en stjärna på att mejsla fram den sortens scener som ringar in en persons känslomässiga grundton. Mer än så behöver egentligen inte ordas om Elisabeths ensamhet – det är som om en isvind far genom rummet.
”Hjärtat är bara en muskel” är Ahlströms tredje roman och precis som i de båda första är det människors relationer som står i centrum för hans litterära undersökning – men i en språkligt driven och kompositionsmässigt elaborerad form. Förra romanen, ”Ett liv för mycket”, var en familjekrönika som sträckte sig från 1950-talet till nutid, berättad av det ofödda barnet Birgitta, som med nykter distans följde sina båda tvillingsyskons förehavanden genom decennierna. Denna gång har Ahlström begränsat perspektivet – ”Hjärtat är bara en muskel” måste nog klassificeras som en kärleksroman, även om kärleken som skildras är av det snåriga slaget.
När berättelsen börjar har Elisabeth nyss råkat ut för en bilolycka, där hennes pojkvän, Isak, har omkommit. Hennes läkare uppmanar henne att föra anteckningar över tiden som ledde fram till olyckan och bit för bit – varvat med minnesbilder från Elisabeths barn- och ungdom – får vi historien om Elisabeths och Isaks förhållande, som både är mycket passionerat men också destruktivt och präglat av stor osäkerhet. Här finns det spoilerrisk, men helt kort kan sägas att Elisabeth strax före olyckan börjar misstänka att Isak inte är den han utger sig för att vara och att hon då går in i rollen som ofrivillig spion.
Styrkan i Ahlströms roman är porträttet av Elisabeth. Både i scenerna från hennes ungdomstid och i skildringarna av hennes tröstlösa och monotona jobb som busschaufför lyckas texten frammana henne så att hon nästan känns som en vän. Också den initiala förälskelsen är fint tecknad, de första omtumlande mötena när livet ställs på ända. Ahlströms prosa är bångstyrig, målerisk och adjektivrik, ofta är det vackert – men ibland stoppar hans detaljrika sätt att måla med orden upp framåtrörelsen i berättelsen.
Och kanske är de deckaraktiga dimridåerna kring Isaks person tänkta som ett sätt att motverka den språkliga långsamheten. Elisabeths vilja att förstå vem han är, genom att söka igenom gamla mobiltelefoner och skugga före detta flickvänner, gör att romanen mot slutet artar sig till en riktig nagelbitare. Kruxet är att den, olikt en deckare, knappast ger några tillfredställande svar. Över huvud taget är det svårt att få grepp om vem Isak är, vilket säkert är meningen. Några hintar om varför han beter sig som han gör får vi, men i stort är han samma gåtfulla och kufiska figur när berättelsen är slut. Det är möjligen realistiskt, men i mitt tycke något frustrerande som romanintrig.
Gå till toppen