Kultur

Redaktörer vid avgrundens rand

Johannes Klenell borde ha låtit sin kontorskomedi spåra ur lite mer, skriver Elina Pahnke om "Det fria ordet".

Johannes Klenell

BOKEN. Det fria ordet. Natur & Kultur.
Jonas är en medioker person. Han har varken vänner eller något särskilt driv. Han besitter ingen speciell kunskap och saknar ambitioner. Ändå händer det som kan hända män i mediebranschen, hans praktik leder till arbete och till slut blir han redaktör utan att knappt ha lyft ett finger. Ordfront, där boken utspelar sig, är i Johannes Klenells halvfiktiva, självbiografiska roman omdöpt till "Det fria ordet" och satirtidningen Guano som han blir redaktör för är naturligtvis Galago.
Namnen har förvrängts, årtalen har kastats om något, men för den som följt Ordfronts kontroverser är det mesta och de flesta lätta att identifiera: En vän till huvudkaraktären som går från älskad komiker med Sveriges radio-anställning till Avpixlat-favorit när han spårar ur och hävdar att en högt uppsatt kvinna förtjänar att våldtas. Deckarförfattaren som säkrar förlagets kapital. Men kanske framför allt publiceringen av en intervju med en kontroversiell författare.
”Det fria ordet” följer Ordfronts kris i början av 2000-talet. En intervju med Diana Johnstone, här kallad Lee Mulwey, skakar om tidningens rykte i grunden. Det som ledde till dagstidningarnas raseri och medlemmarnas bojkott var författarens påstående om att folkmordet i Bosnien inte hade ägt rum. En tidigare stark, röd röst färgades brun i medlemmarnas ögon. Folk började ifrågasätta vad Ordfront-vänsterns idéer egentligen bestod i. Den antiimperialistiska rösten började kännas mossig – världen ansågs ha blivit mer komplex. Allt gick inte att skylla på USA.
Det är framför allt den här oförmågan att föra sin rörelse framåt som Johannes Klenell skildrar i sin kontorskomedi, där Johnstone-skandalen är en framträdande kuliss. Klenell beskriver ett gäng sossar som vägrar lämna sitt sjunkande skepp till arbetsplats av lojalitet och en övertro på att deras allt svagare röst en dag ska kunna få samma styrka igen. Tillsammans ror kollegerna sin båt i motvind, hälften av ren naivitet, den andra hälften av manisk ambition. I rasande takt närmar de sig avgrunden utan att någon egentligen kan förklara hur de hamnade där.
Språket är lättsamt, men balansgången mellan igenkänningskomiken, att berätta historien som den verkligen såg ut, och att samtidigt försöka vrida den några varv extra för att göra dikten mer skrattretande än verkligheten, träffar bara delvis rätt.
Johannes Klenell vill aldrig pussla om så pass mycket att läsaren blir fullständigt vilseledd, utan försöker hela tiden hinta om vem som åsyftas bakom pseudonymerna. I sina bra stunder påminner han om Meg Rosoff eller Miranda July med sina humoristiska iakttagelser.
Men för att boken skulle bli mindre redogörelse och mer "The Office"-komik hade den behövt spåra ur ytterligare. Jag hade gärna sett mindre av Jonas personliga utveckling, som inte tillför särskilt mycket, och mer av den komiska tajming som Johannes Klenell lyckas med när han beskriver arbetsplatsens persongalleri: it-teknikern som hatar teknik, den självförnekande vd:n Gunnel.
Genom att ta några steg utanför sig själv hade han kommit hela vägen fram, istället för att som Jonas i boken, finna sig besegrad av ett händelseförlopp där han ofrivilligt blivit medberoende.
Gå till toppen