Kultur

Good time: Njutbar Robert Pattinson

Robert Pattinson.

Good time

BIO. THRILLER. USA, 2017. Regi: Ben & Josh Safdie. Med: Robert Pattinson, Ben Safdie, Jennifer Jason Leigh, Buddy Duress, Taliah Webster. Längd: 1.40. Åldersgräns: 15 år.

Sedan långfilmsdebuten 2007 med ”The Pleasure of being robbed” har bröderna Safdie arbetat i en dokumentärinspirerad filmstil med rötterna i den amerikanska nya vågens 1960/70-tal. Det är ingen slump att de vunnit ett filmpris i John Cassavetes namn och att deras nästa film, med arbetstiteln ”Uncut gems”, produceras av Martin Scorsese.
Liksom sina förebilder har bröderna Safdie både staden New York och dess långa, rika filmhistoria i blodet. Den flitigt använda handkameran som långa stunder håller sig intimt och ibland påträngande nära skådespelarnas ansikten är en tydlig influens från Cassavetes. Tematiskt ligger ”Good time” nära Scorseses ”Dödspolare” (”Mean streets”, 1973). Men i stället för Little Italy befinner vi oss i Queens, premisserna är omvända och komedin satt på undantag.
Snarare än att vara sin förståndshandikappade bror Nicks (Ben Safdie) beskyddare, utnyttjar smågangstern Connie (Robert Pattinson) honom och alla som kommer i sin väg för egna syften. Först i slutet av filmen gör Connie något slags botgöring när han ensam tar på sig straffet för ett misslyckat bankrån han lurat med Nick på.
Fram till dess är vi med om ett dygn av sällsynt klantiga kriminella eskapader, som i händerna på, säg, bröderna Coen hade bjudit på stor komedi. Det enda komiska i ”Good time” är den självironiska titeln. I övrigt är anslaget hårt och kyligt under det att huvudpersonen med en idiots envishet spurtar nerför highway to hell och passar på att dra flera andra med sig på vägen.
I klanger och teman som påminner om Tangerine Dream, Throbbing Gristle och John Carpenter understryker elektronmusikern Daniel Lopatin, alias Oneohtrix Point Never, den ödesmättade stämningen. Under eftertexterna tar han hjälp av Iggy Pop i sångnumret ”The pure and the damned”. För det belönades Lopatin i Cannes med Soundtrack award. Själv tycker jag han brer på så pass tjockt och onyanserat att musiken ofta stjäl, inte skärper, koncentrationen på handlingen.
Som kompensation kan vi njuta av Robert Pattinson i huvudrollen. Få av dagens skådespelare förmår att, som han, hålla publiken fängslad med ett komplext rollporträtt, till lika delar lockande och frånstötande. Vid sidan av Sean Price Williams nerviga filmfoto är han skälet till att man bör se denna rännstensskitiga lågbudgetproduktion.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 8 september
Gå till toppen