Huvudledare

Ledare: Inget upprör fredsvänner som försvaret.

I nästa vecka inleds Aurora 17, den största försvarsmaktsövningen på svensk mark på över tjugo år. Och den så kallade fredsrörelsen är i uppror.
Inget tycks få dessa pacifister att bli så agiterade som att demokratier övar tillsammans för sitt gemensamma försvar.
I Aurora deltar drygt 19 000 svenska män och kvinnor, plus förband från sju andra länder: Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Litauen, Norge och USA.
Det finns bred politisk enighet om att Sverige ska ha ett militärt försvar. Inget riksdagsparti är formellt däremot, med frågetecken för Miljöpartiet, vars partiprogram – "vi vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell" – inte är helt lätt att uttyda.
Vänsterpartiets hållning är också intressant. V vill förlita sig på en ensam-är-stark-linje som vilar på återinförd allmän värnplikt – extremt kostsamt och knappast trovärdigt. Inte oväntat är företrädare för partiet djupt engagerade i motståndet mot Aurora och gör där, liksom i så många andra sammanhang, helt ogenerat gemensam sak med den verkligt extrema vänstern, som det Nordkorea- och Stalinhyllande Kommunistiska Partiet.
Försvaret finns för att krig ska undvikas. Att ha ett försvar innebär inte en önskan om att provocera fram krig, lika lite som den som skaffar brandförsäkring gör det i förhoppningen att huset ska börja brinna.
Utgångspunkten för den svenska politiken är att säkerhet byggs gemensamt. Det svenska försvarets uppgift är att "enskilt och tillsammans med andra försvara Sverige och främja vår säkerhet". Då måste det svenska försvaret också samöva med andra länders förband.
Allt detta är banalt. En självklarhet. Oavsett hållning till svenskt Natomedlemskap. Ändå måste det uppenbarligen påpekas. Om och om igen.
Den så kallade fredsrörelsen benämner Aurora "krigsövning", försvarsalliansen Nato kallas omväxlande "krigsallians" och "kärnvapenallians".
Ord är viktiga. Så varför inte vända på det och istället kalla dessa "fredsorganisationer" för "krigsorganisationer", med tanke på att deras visioner, om de genomförs, sannolikt ökar risken för krig snarare än minskar den.
I deras ögon är USA självfallet det stora hotet – inte det revanschistiska Ryssland, trots att Kreml genom militär aggression i närtid flyttat gränser i Europa. Tvärtom tycks åtskilliga motståndare till Aurora i många avseenden ligga nära den ryska regimens världsbild.
Det ska inte uteslutas att delar av denna "fredsrörelse", liksom under Sovjetunionens dagar, tar sina marschorder från Moskva.
Att dess aktiviteter – så ensidigt inriktade på att ifrågasätta och undergräva de västliga demokratiernas försvarsförmåga – gör dem till Moskvas nyttiga idioter, råder det i alla fall ingen större tvekan om.
"Kanske är det bättre låta sig bli ockuperad och sedan jobba stenhårt mot förtrycket", som en av frontfigurerna för aktionen Stoppa Aurora uttryckt saken.
Med sådana vänner behöver alla som önskar verklig fred och frihet snarare än hukande underkastelse inga fiender.
Gå till toppen