Heidi Avellan

Musklerna finns i mitten. Skrota blocken.

Ett år till valet. I en föränderlig – och lite skrämmande – tid. Då behövs ny energi, ny logik. Inte gamla block.

Byt positioner.Bild: Fredrik Sandberg/TT
Blir Ulf Kristersson Moderaternas nye partiledare? Sannolikt. Blir han bra? Varför inte. Är krisen därmed över? Nja.
När Anna Kinberg Batra avgick för två veckor sedan rådde bred samsyn om att partiet fortfarande drogs med otydlighet och inre splittring kring liberalism och konservatism. Och synen på Sverigedemokraterna. Väljare flyr osäkerheten i invandringsfrågan – både till liberala C och främlingsfientliga SD.
Att bara snabbt utse en ny ledare är ett vågspel. Men med ett år kvar till valet chansar alltså M på att Kristersson bakar en ny kaka med gamla ingredienser.
Går det så går det.
Allt det där skulle vara ett internt problem om det inte vore för alliansen.
Finns den ens? Knappt. Uppriktigt sagt: Kan någon säga vad alliansen vill idag? Utom att regera i de rödgrönas ställe.
Men M, C, L och KD söker regeringsmakten ihop. Det lär kräva stöd. Kristersson är lite luddig och säger att han inte öppnat dörren till SD, säger att alliansen är hans alternativ och andra får stöda en alliansregerings förslag om de vill. Annie Lööf (C) är inte beredd att regera med S oavsett valresultat, hon vill ha en alliansregering som sedan kan söka stöd från S i enskilda frågor. Jan Björklund (L) har lovat sina barn att aldrig medverka till att ge SD politisk makt.
Visst vore det fint om alliansen vore ett realistiskt alternativ. Men hela denna mandatperiod har förlamats av det parlamentariska läget: tre block som står i vägen för varandra.
Den rödgröna regeringen började historiskt svag och säkerhetsskandalen i Transportstyrelsen – noll koll, noll kommunikation – krymper regeringsfähigheten ytterligare. S klarar inte sin forna paradgren: regerandet, hantverket. En splittrad opposition har varit upptagen med inre angelägenheter. SD har kunnat brösta sig som tungan på vågen – utan att åstadkomma så mycket.
Vad väntar efter nästa val? Mer av samma.
Med tanke på de utmaningar Sverige står inför – integration som kväver nya enkla jobb, dyra men angelägna infrastruktursatsningar, krafttag mot kriminaliteten med groteskt många skjutningar och patienter som sedan lever rövare på sjukhusen är bara toppen av en lång lista – behövs omtag.
Med tanke på att SD kan skrälla på valnatten – att bli förvånad då är att vara aningslös nu – behövs nya koalitioner.
Att omsorgen om blocken då går före omsorgen om landet är obegripligt.
Blockpolitiken ligger som en blöt filt över politiken. Den måste bort. Ett samarbete i mitten är också vad flertalet väljare föredrar, visar en mätning från Ipsos. Lägst stöd får en koalition där SD ingår – alla som gormar om det ”odemokratiska” i att inte samarbeta med SD glömmer att fyra av fem inte röstar på partiet och att det är djupt impopulärt i breda grupper.
Idag radas partierna in på höger-vänster-skalan, det handlar om skatter och bidrag. Så blir ärkefienderna liberaler och SD samma ”höger”.
Men väljarna bryr sig allt mer om värderingar, det som statsvetarna talar om som gal-tan: grön-alternativ-liberal står mot traditionell-auktoritär-nationalistisk.
I en värld med tilltagande populism och protektionism ser väljarna att någon hundralapp mer i barnbidrag – regeringens bud i budgeten – kommer väl till pass, men inte är en avgörande framtidsfråga. Som Anna Kinberg Batra formulerade det i DN (16/6) innan hon tvingades bort:
”Vi har ett nytt värderingslandskap och ett nytt politiskt landskap som är komplicerat.”
Liberala och konservativa har kunnat samarbeta i alliansen, tanken var ju att locka allmänborgerliga väljare. Men med ökat fokus i samhället på mångfald och frihet, invandring och integritet blir det tydligt att C och L inte är som M och KD.
För att förstå den kris som Moderaterna hamnat i måste man förstå den kris som svensk borgerlighet befinner sig i, skrev Peter Wolodarski häromveckan i DN (29/8). Det handlar inte längre bara om riksdagsmajoritet, det ”väcker också svårare frågor om vad det är för sorts idéer som ska styra allianspartierna i en tid då högerpopulistiska vindar blåser över västvärlden”.
Alliansens hjärta.
Det räcker inte med att vilja bryta det till synes eviga S-regerandet, drivkraften när alliansen tog över 2006. När det kommer till värderingar går det inte att blunda för att den nya arga högern retar sig mer på liberaler – och socialdemokrater – än på högerextrema nationalister.
När verkligheten förändras behöver också partipolitiken hänga med. Och, för att citera statsvetaren Tommy Möller i radions Godmorgon, världen! (27/8), så pågår en ”mycket formativ process i svensk politik”.
Spelarna kan byta positioner. Nu krävs nya samarbeten mellan socialister, liberaler och konservativa. Eller rentav nya partier; att 1900-talets partier skulle ha svaret på 2000-talets frågor är inte självklart.
Miljöpartiet växte fram som ett alternativ till gråsossarna, men med tiden blev miljöfrågorna politiskt allmängods. Och de gröna ett maktparti. Vikande väljarstöd kan inte förvåna. Feministiskt initiativ har framgångar bland unga vänsterfeminister, andra ser att jämställdhet måste finnas på varje partiagenda. Piratpartiet dansade en sommar, integritetsfrågorna finns kvar.
När enfrågepartier lyckas blir de onödiga – och kan ge plats för nya. Medan de gamla partierna borde våga tänka nytt. I en föränderlig värld är rörlighet smartare än betongblock.
Gå till toppen