Kultur

Trafikljusen blir blå imorgon: Vardagspoetiskt men lite väl privat

Trafikljusen blir blå imorgon

Trafikljusen blir blå imorgon

BIO. DOKUMENTÄR. Sverige, 2017. Regi: Ragnhild Ekner. Med: Ragnhild Ekner, Jussi Hirvilammi. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.12.

”Du ska vara så jävla tacksam jävla värld att du ens har fått ha dem en stund.”
Orden är Ragnhild Ekners och dem hon syftar på är vännerna hon delade livet med under en period i Stockholm, och som också är huvudpersonerna i denna filmessä.
Den allt cirklar runt är Jussi, som har haft samma jobb (brevbärare), samma bostad och samma typ av vida och pösiga jeans hela tiden, som levde för sin graffiti och som inte tyckte att den här världen var för honom, till den milda grad att han till slut lämnade den genom att ta livet av sig. Med hjälp av skakiga mobilklipp, foton och animationer följer vid med till början av 2000-talet och en värld av sprayburkar, sunkiga lägenheter, gångtunnlar, ölburkar och drömmar om något annat, där flykten undan ansvar var regel och där livet levdes från stund till stund.
Ekner ställer frågan varför Jussi blev kvar på samma plats när tiden gick och de andra till slut ändå, på olika sätt, tvingades bli vuxna. Vad det var som gjorde att just han inte alls klarade att växa upp och passa in i vårt samhälle. Men främst är det här en film om stark vänskap och samhörighet, gemenskap och stöd i utanförskapet. Det är flödande, fritt associativt, fragmentariskt och stämningsladdat och genom hela filmen hör vi regissören odramatiskt men vardagspoetiskt berätta sin historia.
Trots att alla rätta ingredienser finns så gnager en känsla av att det här skulle ha kunnat bli ännu större, angelägnare, och att det personliga stundtals tippar över mot det alltför privata.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 8 september
Gå till toppen