Kultur

En historisk epiker av rang

I sin nya roman slår Anna Jörgensdotter en bro mellan 1930-talets Gävle och spanska inbördeskriget. Amanda Svensson läser en författare med absolut språkkänsla.

Anna Jörgensdotter debuterade 2002 med romanen "Pappa pralin".Bild: Sara Mac Key

Anna Jörgensdotter

Solidärer. Albert Bonniers förlag.
Det är ett relativt välkänt faktum att det spanska inbördeskriget 1936-39, då general Francisco Franco tog makten över Spanien och upprättade en fascistisk diktatur som skulle komma att vara fram tills hans död 1975, lockade till sig frivilliga stridande från många platser i världen. Det gällde för båda sidor i konflikten, men framför allt var det den antifascistiska sidan som fick kommunister, syndikalister och intellektuella från så vitt skilda länder som Sovjet, USA, Tyskland, Italien och Jugoslavien att sluta upp. Livet som tillrest frihetskämpe i republikanernas frivilligorgan Internationella Brigaderna har bland annat skildrats av Ernest Hemingway i romanen ”Klockan klämtar för dig”.
Men också svenskar reste till Spanien för att slåss mot Franco. Runt femhundra personer, de flesta arbetare, anslöt sig till Internationella brigaderna. Av dem kom cirka 150 personer aldrig hem igen. Ingemar Bäckström, stuveriarbetare och syndikalist från Gävle och en av huvudpersonerna i Anna Jörgensdotters imponerande roman ”Solidärer”, är en av dem. Han är en fiktiv gestalt, men hans öde är det inte – romanen bygger på ett gediget researcharbete, inte minst har Jörgensdotter djupdykt i vittnesmål från de svenska frivilliga som återvände. Det är med andra ord en roman som vilar tryggt på fakta, ett beundransvärt stycke folkbildning kring en period i svensk och europeisk historia som lite grann kommit i skymundan av världskriget som blossade upp strax därefter. Men framförallt är ”Solidärer” en levande skildring av stridens skönhet och sorg, av enskilda människoöden mitt i krigets kollektiva rörelser.
Ingemar växer upp i samma kvarter i Gävle som Joel Hägglund, den unge mannen som sökte lyckan i USA, bytte namn till Joe Hill, började organisera arbetare och skriva radikala protestsånger och till sist dömdes till döden för ett mord han antagligen inte begått. Vänstermartyren Joe Hill arkebuserades samma dag som Ingemar föddes, ett faktum han ser som ett tecken på att också han har något att uträtta i världen. När Klara, kvinnan han älskar men inte förmår binda sig vid, lämnar honom för en jazzpjatt med stora känslor och tunna mustascher bestämmer han sig för att, för första gången i livet, lämna Gävle och hörsamma kallet att hjälpa Spaniens kämpande folk. En av dem han möter i Spanien är Conxa, dotter till en framstående revolutionär, som lämnat sin son på ett hem för revolutionens barn för att strida i främsta ledet. Vad Ingemar inte vet är att också han lämnat ett barn därhemma – i Gävle växer Klaras mage, och det är inte mannen hon lever med som är barnets far.
Trots krigets dramatik, som Jörgensdotter skildrar med en poetisk brutalitet som få förutom hon skulle klara av utan att det blev antingen sensationellt eller sentimentalt, är det berättelsen om Klara som blir kvar hemma i Gävle som är romanens starkaste. Skildringen av hennes relation med den tafatte, halvt oduglige men i grund och botten godhjärtade Hellgren är en av de finaste och kanske sannaste kärleksskildringar jag läst på länge. Trots att Klara ständigt drömmer om andra män, inte minst om Ingemar, är det den vardagliga, praktiska kärleken och respekten mellan henne och Hellgren – mannen som älskar henne så mycket att han valt att blunda för att barnet han tar hand om inte är hans – som håller henne flytande. I Spanien slåss Ingemar för något större än sig själv, men vem gör inte det? Också det lilla livet är ett krig, också vardagens kärlekshandlingar ett slags motståndsrörelse.
Anna Jörgensdotter debuterade 2002 med den ångestdrivna folkhögskoleskildringen ”Pappa Pralin”, följd av ett antal diktsamlingar, men har sedan romanen ”Bergets döttrar” från 2009 positionerat sig som en historisk epiker av rang. Det är 1900-talets första halva som är hennes epok, mellansvenska centralorter hennes landskap, kvinnor, arbetare och andra långt ner på samhällsstegen hennes subjekt – de vansinniga, de bråkiga, de ledsna och de som helt enkelt inte passar in. Hon är en mästare på att väva samman tidens strömningar med enskilda livsöden, så också i ”Solidärer”, en roman som lyckas med att placera spanska partisaner och svenska kvinnosakskvinnor på samma planhalva utan att det skevar.
Tillsammans utgör Anna Jörgensdotters senaste tre romaner en större berättelse om Sverige (något som blir extra tydligt när en karaktär från ”Bergets döttrar” skymtar förbi i Klaras historia). Anna Jörgensdotter vill berätta om hur vi blev det land vi är idag, om de stora händelserna och de små, de framstående personerna och de som historien glömt bort. Det är hon förstås inte ensam om, men bland många fina historiska epiker som trätt fram de senaste åren – Elin Olofsson, Elin Boardy, Therése Söderlind med flera – är Anna Jörgensdotter den främsta. Hennes språkkänsla är absolut, hennes ord besitter ett slags magisk kvalitet som påminner om självaste Kerstin Ekmans. Och med ”Solidärer” har hon skrivit sin bästa roman hittills – blir det inte en Augustprisnominering äter jag upp min partisanbasker.
Gå till toppen