Kultur

Rakel Chukri: Aung San Suu Kyi – en fallen hjälte

Fredspristagarens fall visar hur vanskliga hjältemyter är. Rakel Chukri påminns om vardagens hjältar på gräsrotsnivå när hon läser Julia Wiræus reportagebok om indiska kvinnor som vägrar vara andra klassens medborgare.

Aung San Suu Kyi – fallen hjälte.Bild: Aung Shine Oo
Under lång tid var Aung San Suu Kyi en lika självklar fredssymbol som Nelson Mandela. Järnfjärilen, som hon kallades, utstrålade civilkurage och ett närmast gudomligt tålamod. Men i veckan blev det tydligt hur fladdriga hjältar kan vara.
Omvärlden har väntat och väntat på att Burmas ledare Aung San Suu Kyi ska ta avstånd från övergreppen på rohingya-folket. Men när hon väl bröt tystnaden i onsdags påstod hon att offren i själva verket var terrorister och att folkmordsanklagelserna var desinformation.
Redan i våras blev det tydligt att fredspristagarens empati är chockerande selektiv. När 25-åringen Jamalida Begum vittnade om att burmesiska soldater hade våldtagit flera rohingyakvinnor – bland annat henne själv – publicerade Aung San Suu Kyis kansli en bild på Facebook med orden ”Fake rape”.
Kritiken har varit rättmätigt hård. Den visar också hur vanskliga hjältemyter är. Ju högre piedestalen är, desto rangligare är den. I stället för att helgonförklara kändisar borde vi i större utsträckning uppmärksamma demokratiaktivister på gräsrotsnivån. De som kämpar, inte för att de förväntar sig att få fina priser eller höga poster, utan för att deras liv vore outhärdliga annars.
Den som vill hitta goda exempel kan läsa frilansjournalisten Julia Wiræus reportagebok, ”De kallade henne Delhi Braveheart”, som porträtterar indiska kvinnor som vägrar vara andra klassens medborgare. Utgångspunkten är 23-åriga Jyoti Singh som våldtogs på en buss i Delhi 2012 och sedan dog av skadorna. Dag efter dag gick indier – som hade tröttnat på att polisen inte tog våldtäktsanmälningar på allvar – ut på gatorna och skrek ut sin besvikelse. Massdemonstrationerna tvingade till slut fram en skärpning av sexualbrottslagarna. Det blev även straffbart för poliser att inte ta emot anmälningar.
I boken är det tydligt vilket högt pris kampen kan ha – många av aktivisterna har förskjutits av sina familjer eller trakasserats av myndigheterna för att de har fel åsikter, partner eller sexualitet. Ändå fortsätter de.
Julia Wiræus skildrar en gräsrotsaktivism som tar sig an frågor på alla plan. Det är ofta en person som initierar kampanjerna men styrkan finns i antalet. I Kerala samlades tusentals under parollen ”Kiss of love” och kysstes öppet i protest mot moralpoliser som trakasserar och misshandlar ogifta kärlekspar. Hösten 2015 startades nätverket #happytobleed, som kritiserade tempel som vägrar släppa in kvinnor som menstruerar. Våren 2016 slog Högsta domstolen fast att tempel inte får neka kvinnor inträde.
Gemensamt för aktivisterna, som kommer från alla samhällsklasser, är att de vägrar acceptera hindunationalisternas påstående om att kvinnohat är en del av landets kultur. Än återstår mycket att göra. Lagar om stalkning och syraattacker har förvisso skärpts, men våldtäkter inom äktenskapet är fortfarande lagliga. Och många indiska män anser ännu att kvinnor som är ute sent på kvällarna eller är ”fel” klädda får skylla sig själva. Precis som Aung San Suu Kyis kansli hävdar de att våldtäktsoffers lidande är oväsentligt.
De okända aktivisterna i Julia Wiræus bok vet att de inte har lyxen att invänta en hjälte. De måste agera själva. Som en annan fredspristagare, Malala Yousafzai, har uttryckt det: Om en man kan förstöra allt, varför kan inte en flicka förändra allt?
PS. Julia Wiræus bok "De kall­­ade henne Delhi Braveheart", som ges ut av Leopard förlag, är välresearchad men hade förtjänat bättre korrekturläsning.
Läs alla artiklar om: Våldet i Burma
Gå till toppen