Familj

Fantasins fenomenale fantom var en mästare på allvar och trams

Fantasins fenomenale fantom är borta. Hans Alfredson är död, vid 86 års ålder.

En enda sak kunde man vara säker på när det gällde denne man — att man inte kunde förutsäga vad han tänkte säga eller hitta på härnäst.
Hans Alfredson hade fingrarna i det mesta inom svenska nöjen och kultur. Han kunde titulera sig författare, komiker, skådespelare, film- och teaterregissör, barnvisekompositör, revymakare och säkert en drös saker till. Den pågående Hasse och Tage-utställningen vittnar om mångfalden och påhittigheten, i både stort och mycket smått.
Framför allt var han mer än sig själv, så skicklig han nu var som estradör och aktör. Alfredson blev snabbt ett nav och ett kraftverk, som tillsammans med parhästen Tage Danielsson samlade kollektiv av begåvade människor omkring sig och med sina texter satte de andra i arbete.
Hasse Alfredsons mångsidighet var förankrad i hans stora allmänbildning och väldiga nyfikenhet på allsköns ting. Trumpetaren Jan Allan, dessutom med en doktorsgrad i partikelfysik, har exempelvis berättat att han och Alfredson under pauserna i en av revyerna brukade diskutera och lösa fysikaliska problem ihop.
Redan från Hasse & Tages förlovade 60-tal handlade det om underhållning med en botten och en vidare ambition än att enbart roa (vilket i sig är stort nog). I mycket av parets produktion fanns kritik av politiken och samhället, gärna från vänster, eller kloka tankar och nya perspektiv när det gällde mera vardagliga, nära ting. Saker som "vanligt" folk kunde känna igen sig i.
Ett par tidiga exempel som fick stort genomslag är Hans Alfredsons monologer "Ringaren" och "Gamle man" där svenska kyrkan respektive åldringsvården fick ett avslöjande strålkastarljus på sig. Från gräsrotsnivå, så att säga.
Andra berömda varianter är förstås "Den vita sporten eller Mäster Olof", "Kissinger och Sadat" och "2:15 för en liter mjölk", med citatet "det hade jag ingen aaaning om" som direkt fanns i var mans och kvinnas mun.
Hans Alfredson föddes i Malmö 1931, men växte framför allt upp i Helsingborg. Efter Lundatiden på 50-talet, då Alfredson, inte minst med nyskrivna "Djingis Khan", var drivande när det gällde att förnya Lundaspexet, hamnade han 1956 som vikarie på Sveriges radios underhållningsavdelning, där han träffade Tage Danielsson.
De två började bland annat leverera texter till Povel Ramel och "Knäpp upp-revyerna" och bildade 1961 sitt eget tvåmansbolag "Svenska ord". Revytiden inleddes med "Gröna hund" på Gröna Lund året därpå. 1964 kom duons första film, "Svenska bilder".
Växte man upp på 60-talet var det nog i princip omöjligt att inte få sin humor formad av Hasse och Tage. Med dem förändrades obönhörligt det svenska humorlandskapet. Att de satte sådan prägel hade förstås att göra med precis det att de både gav en saker att tänka på och älskade det rena tramset. Och när nu också Hasse Alfredson avlidit kan man verkligen på allvar tala om att en epok tagit slut.
Men inte slutar man skratta, speciellt inte just åt tramset och akrobatiken med orden. De geniala Lindeman-sketcherna, tillsammans den vackraste hyllning till improvisationen och fria fånerier som någon någonsin presterat, kan åtminstone undertecknad njuta av hur många gånger som helst.
Och det finns knappast en enda situation i livet där inte ett Lindemancitat plötsligt kan dyka upp i huvudet, när det handlar om till exempel bin, julgranar, tågresor och besök på Kiviks marknad. En kär skatt att bära med sig. Och att tänka tacksamt på Hans Alfredson för.
Läs alla artiklar om: Hans Alfredson 1931–2017
Gå till toppen