Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kalle Lind: Han gav ett särskilt ljus åt mitt liv

Till vänster: Hans Alfredson komedifilmen "Svenska bilder" från 1964. Till höger: Kalle Lind.
Om man bortser från min familj och människor jag faktiskt har känt så har ingen annan människa betytt mer för mig personligen än Hans Folke Alfredson. Han drabbade mig när jag var i sexårsåldern och har sen dess aldrig släppt taget. Hade det inte varit för Hasse Alfredson så hade mitt liv sett radikalt annorlunda ut. Mina skol- och universitetsuppsatser hade handlat om något annat och istället för att hanka mig fram som skribent och lustigkurre hade jag förmodligen haft ett riktigt jobb.
Jag överdriver inte nu. Att skriva den här runan är det sorgligaste uppdrag jag någonsin fått. Men samtidigt kommer Alfredsons egna ord från vännen och kollegan Tage Danielssons begravning 1985 till mig: ”Nog suckar den kalla sorgen idag. Men jag hör också någonting annat. Det är de varma skratten från de tusenden, tusenden som du har väckt, och ska väcka igen med ditt livsverk.”
Få människor har som Hasse Alfredson lämnat efter sig ett sådant livsverk. Som en yster humla surrade han från idé till idé, från projekt till projekt, i en räcka av decennier. Hans ymnighetshorn var rikare än andras, hans förmåga att förverkliga sina infall större. Som publik fick vi till och med vara med om processen när idéerna kom till honom: i de improviserade Lindeman-numren är det nästan som om man kan öppna dörren till hans hjärna och se hur de tusentals kugghjulen snurrar på högvarv därinne.
Han blev tidigt känd som Sveriges roligaste karl, men mörkret och svärtan fanns med från början och gjorde sig mer och mer påmint. I intervjuer pratade han ofta om sin ”tillkämpade optimism”. Världen var stundom en svår plats att vistas på, men det var ”vår förbannade plikt” som människor att göra den lättare, ljusare, varmare. Svartsynen fick aldrig vinna. I sin största stund som filmregissör, ”Den enfaldige mördaren” (1982), visar han trettiotalets framväxande fascism, mänsklig ondska, Fattigsveriges allra fulaste sidor. Ändå är den genomsyrad av en mänsklig värme och en försiktigt formulerad förhoppning om att godheten ändå kan segra.
Ska jag lyfta fram något enskilt verk ur Alfredsons rika fatabur lyfter jag helst fram själva fataburen: från 1950-talets mitt och i nästan femtio år därefter står fantasin, upptäckarlustan, idéglädjen aldrig still. Han satte sitt namn och sitt tumavtryck på åtskilliga sketcher, sånger, revyer, filmer, roller, pjäser, översättningar, serier, barnböcker, kokböcker, reseskildringar – och han var ytterst sällan dålig. Med åren något tröttare, men länge med krafter nog att addera den där extra detaljen som höjer ett verk från helt okej till något särdeles.
2012 medverkade han vid en intervju på Helsingborgs stadsteater, kvällen innan pjäsversionen av ”Den enfaldige mördaren” premiärvisades. Jag satt i publiken och lyssnade på en något ringrostig räv som fortfarande visste hur man levererar en anekdot. På slutet ställde vi oss upp, hela publiken, som ett tack för allt han gett oss. Alfredson var den förste att känna av när det hela var på väg att bli lite väl devot och sentimentalt. När applådåskan lagt sig konstaterade han lakoniskt: ”Det händer att jag blir stoppad av folk på stan som ropar ’Hasse’ och det har hittills aldrig hänt att nån av dem vill slå mig på käften. Och det får jag väl vara nöjd med.”
Det är så jag vill minnas mannen som mer än de flesta gav ett särskilt ljus åt mitt liv. Som någon som skydde det storvulna. Som någon som lyfte fram det vänliga och det sansade. Och framför allt som någon som alltid hade den rätta repliken tillhands.
Läs alla artiklar om: Hans Alfredson 1931–2017
Gå till toppen