Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: I väntan på Moderaterna

Främsta skälet till att inte heller den förhållandevis liberale Ulf Kristersson vågar ens antyda en öppning över blockgränsen är detta: många moderater avskyr Sverigedemokraterna, men de avskyr Socialdemokraterna ännu mer.

Så här stora skall vi bli … Ulf Kristersson (M) i Almedalen i somras.Bild: Janerik Henriksson/TT
Vägen till den moderata partiledarposten ligger öppen för Ulf Kristersson. Flera av partiets länsförbund har nominerat honom, liksom ungdomsförbundet, Muf. På tisdag, den 12 september, har valberedningen nästa möte. Då kan saken vara klar inför partiledarvalet på Moderaternas extrastämma den 1 oktober.
Det har varit en lång väg för den snart 54-årige Kristersson: Muf-ordförande, riksdagsledamot, kommunalråd i Strängnäs och Stockholm, socialförsäkringsminister under den borgerliga alliansregeringens andra mandatperiod 2010–2014 och därefter Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson.
Men det mest iögonfallande i Ulf Kristerssons bakgrund är ”slaget i Lycksele” 1992, då han förlorade maktkampen mot Fredrik Reinfeldt vid Muf-stämman. Det var en bitter personstrid med politiska inslag: Kristersson uppfattades som mer nyliberalt bångstyrig än sin utmanare. I omröstningen om förbundsordförande vann Reinfeldt knappt.
”Ulf åkte fullt förståeligt hem och många av hans anhängare var i chock”, skriver Reinfeldt i sin memoarbok Halvvägs.
Kristersson betraktades som utslagen, men höll sig kvar i den moderata matchen och verkar nu, efter tjugofem år, få sin revansch, även om det återstår att se om han når lika långt som Fredrik Reinfeldt, statsminister 2006–2014.
Han lär knappast vara road av jämförelsen, men Ulf Kristersson är Moderaternas svar på Socialdemokraternas Mona Sahlin: först uträknad, sedan tillbaka. Det antyder, precis som i Sahlins fall, både envishet och politisk talang.
Som ny partiledare och borgerlig statsministerkandidat inför valet nästa år möter Kristersson utmaningar som sätter honom på prov. Det handlar inte bara om usla opinionssiffror för Moderaterna, utan också om ett prekärt politiskt och parlamentariskt läge med tre block där inget har majoritet. Sådant kräver såväl smidighet som tydlighet.
Det har inte börjat något vidare.
Sedan Kristersson förra fredagen meddelade – på Facebook, förstås – att han står till förfogande som partiledare har han gett tre besked om sina prioriteringar.
Han vill bygga vidare på och stärka den borgerliga fyrpartialliansen. Han är beredd att bilda en borgerlig regering även om de rödgröna blir större än alliansen i valet 2018. Och han vill inte förhandla med Sverigedemokraterna.
Det går inte ihop.
En allians i minoritet kan omöjligt bilda regering utan passivt eller aktivt stöd från Sverigedemokraterna så länge den avgörande konfliktlinjen löper mellan de borgerliga och de rödgröna. I en sådan situation kommer Sverigedemokraterna att ställa bestämda krav, kanske utifrån en för Kristersson förödmjukande styrkeposition: i opinionsmätningarna är SD idag större än M.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är fullt införstådd med detta och sade så här i SVT i måndags om en eventuell regeringsbildning med Kristersson i spetsen: ”Det kan han bara göra med min hjälp.”
Allra viktigast i svensk politik de närmaste åren är att hålla ett främlingsfientligt parti borta från makt och inflytande och samtidigt skapa förutsättningar för breda och uthålliga lösningar på brännande problem som integration, säkerhet och klimat. Då måste det till någon form av blocköverskridande arrangemang. Enligt en mätning från Dagens Nyheter och Ipsos, publicerad i slutet av augusti, önskar fyra av tio väljare en regering över blockgränsen.
Statsminister Stefan Löfven (S) talar gärna om blockpolitikens förbannelse, men gör i praktiken ingenting för att dyrka upp låsningarna, vilket bekräftas av den rödgröna regeringens vägval när det gäller vinster i välfärden.
Här finns ett utrymme för politiker som trotsar konventionerna och kombinerar prat med handling. Det utrymmet tycks Ulf Kristersson inte vilja fylla.
Medan Moderaterna har dalat ned mot 15 procent i opinionen, en halvering jämfört med valresultatet 2010, har det ordats mycket om motsättningen mellan partiets två ideologiska utgångspunkter: konservatism och liberalism. Konservativa graviterar mot Sverigedemokraterna, liberaler söker sig till Centerpartiet, vitaliserat av Annie Lööf.
Det ligger mycket i den analysen. Men främsta skälet till att inte heller den förhållandevis liberale Ulf Kristersson vågar ens antyda en öppning över blockgränsen är detta: många moderater avskyr Sverigedemokraterna, men de avskyr Socialdemokraterna ännu mer.
Alla som med någorlunda öppna sinnen har deltagit i mingelliknande evenemang hos Timbro eller Stiftelsen Fritt Näringsliv har känt ”sossehatet” vibrera i luften: herrar i klubblazer som balanserar sina assietter medan de spottar snittsmulor över Olof Palme. Man tror knappt det är sant; vuxna människor som ägnar sig åt dylikt. Men sådan är stämningen inom tongivande delar av svensk borgerlighet.
Till detta måste varje moderatledare förhålla sig. Och det blev Anna Kinberg Batras fall. Efter det interna raseriet mot decemberöverenskommelsen 2014 såg hon sig tvingad att öppna dörren på glänt till Sverigedemokraterna, en manöver som var opinionsmässigt förödande i dubbel bemärkelse: den legitimerade SD samtidigt som den drev liberalt lutande moderater i armarna på Annie Lööf.
SVT:s och Novus septembermätning bär syn för sägen, med valresultatet 2014 inom parentes:
M: 16,3 procent (23,3).
C: 12,0 procent (6,1).
SD: 18,1 procent (12,9).
Kan Moderaterna, för första gången utmanade på sin egen kant, komma tillbaka som den största politiska högerkraften? Det är inte omöjligt, men förutsättningen är att partiet förmår sig till en omstart som tydliggör positioner bortom dagens vacklande mellan konservativt och liberalt, mellan att anamma Sverigedemokraternas ståndpunkter och fördöma dem, mellan att underminera allianssamarbetet och framhålla dess betydelse.
Varje politiskt parti har vid något tillfälle tvingats omdefiniera och, om man så vill, återuppfinna sig självt.
Det klassiska exemplet är Socialdemokraterna, som bildades 1889 på marxistisk grund. I februari 1917 drev Hjalmar Brantings reformistiska majoritet ut den revolutionära falang som var grupperad runt ungdomsförbundet och som bejakade idén om proletariatets diktatur.
Liberalerna, vars riksorganisation då hette Frisinnade landsföreningen, sprack 1923 på frågan om ett rusdrycksförbud. Därmed förlorade liberalismen sin tidigare centrala roll i svensk politik: liberala frihetsidéer kan inte förenas med sedlighetsfixering.
Efter att i olika omgångar ha regerat i koalition med Socialdemokraterna antog Bondeförbundet 1958 namnet Centerpartiet och sökte sig mot mitten. Det marginella parti som kallade sig Kristen demokratisk samling, KDS, bytte med tiden beteckning, distanserade sig från tungomålstalandet och färdades hela vägen in i riksdagen, låt vara att Ebba Busch Thor är i full färd med att skriva ut Kristdemokraternas returbiljett. Miljöpartiet har omprövat sitt förut hysteriska EU-motstånd.
Två partier är sysselsatta med att sortera smutstvätten i brunt och rött: Sverigedemokraterna med sina rötter i nynazismen och vit makt-rörelsen, Vänsterpartiet med sitt entusiastiska stöd till Sovjetsystemet och snart sagt varenda folkmördare som har uppträtt i kamouflageuniform.
Och så är det Moderaterna. Inget av de nuvarande riksdagspartierna har försökt starta om lika ofta. Ibland har det fungerat, ibland inte.
Här finns en hel del för Ulf Kristersson att reflektera över.
Åren närmast efter andra världskriget ville högern anpassa sig till välfärdsbygget och framhöll till exempel statens ansvar för sysselsättningen. Förgäves: i valet 1948 gick Folkpartiet förbi och blev största borgerliga parti.
Efter en relativt framgångsrik period med Jarl Hjalmarsons ”egendomsägande demokrati” lanserades Yngve Holmberg som en ”svensk Kennedy”. Det fallerade ömkligen. Den negativa trenden bröts med Gösta Bohman 1970 och efter namnbytet till Moderata samlingspartiet. I valet 1979 blev M största borgerliga parti, en position partiet haft sedan dess och grundvalen för de moderatledda regeringsbildningarna 1991 och 2006. Fredrik Reinfeldts projekt ”nya” Moderaterna gjorde partiet jämnstort med Socialdemokraterna.
Men den moderata transformation som Ulf Kristersson borde låta sig inspireras av allra mest ägde rum 1934. Då bröt Arvid Lindman med nazianstuckna Sveriges nationella ungdomsförbund, SNU, som var på väg att bli ett parti i partiet. SNU hade bildat uniformerade ”kampgrupper” som leddes av officeren och riksdagsmannen Alf Meyerhöffer. Tillsammans med ett par likasinnade bildade han en ”nationell” partigrupp i riksdagen. De åkte ut med buller och bång i valet 1936.
Lindman hade kämpat mot den allmänna och lika rösträtten, men omvärderade sin och partiets hållning. För hel- och halvnazister fanns ingen plats. När Lindman lämnade riksdagen 1935 gav den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson honom sitt ”ärliga tack över stridslinjerna”.
Dagens politiska liv skulle behöva mer av den generösa varan. Men först måste Ulf Kristersson och Moderaterna ge definitivt besked om sin inställning till SNU:s sentida inkarnation. Även om Jimmie Åkesson lockar betydligt fler väljare än Alf Meyerhöffer.
Fakta

Mer att läsa

Halvvägs (Albert Bonniers Förlag) av Fredrik Reinfeldt.

Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.

Mellan arv och utopi. Moderata vägval under hundra år, 1904–2004 (Santérus Förlag) av Torbjörn Nilsson.

Vasakärven och järnröret. Sverigedemokraterna och den långa bruna skuggan från 1930-talet (Weyler) av Per Svensson.

Fokus (35/2017).

Läs alla artiklar om: Moderaternas nya partiledare
Gå till toppen