Aktuella frågor

Debattinlägg: "Olof Palme visade handlingskraft och samarbetsförmåga, detsamma gällde folkpartiledaren Gunnar Helén. Frågan är om de får några efterföljare efter nästa val."

Om ett år, den andra söndagen i september, går Sverige till val. Oavsett vem som sedan bildar regering lär den ekonomiska politiken behöva förankras i den politiska mitten. Det skriver Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Av historien kan vi lära att det inte alltid är enkelt att åstadkomma ekonomiska uppgörelser över blockgränserna. Olof Palme (S) och Gunnar Helén (FP) var två personer som klarade av en sådan sak, skriver Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.Bild: TT och Jack Mikrut
I nästa års val går sannolikt Sverigedemokraterna framåt rejält. Ett valresultat på 20 procent eller mer är fullt möjligt. Och allt pekar på att Sverige också efter valet har tre politiska block – de rödgröna, alliansen och Sverigedemokraterna – och att inget har egen majoritet.
Att som efter valet 2014 låta det största blocket regera har visat sig skapa problem, eftersom det ändå inte har majoritet i riksdagen och därmed inte får ett flertal med sig i frågor som rör den ekonomiska politiken.
Den sittande regeringen har förhandlat med Vänsterpartiet om budgeten, för utan Vänsterpartiet skulle regeringen ha färre mandat än alliansen. Att det är så cementerar blockpolitiken. Alliansen har i sin tur gått en balansgång där det gäller att undvika att regeringen faller, utan att fördenskull abdikera från sin roll som opposition.
Svårigheterna när det gäller att genomföra den ekonomiska politiken bottnar i de budgetregler som riksdagen införde under 1990-talet i sann nyliberal anda där syftet var att stärka regeringens makt över budgeten. Tidigare röstade riksdagen om varje post för sig; slutresultatet brukade bli att statens utgifter ökade med några miljarder kronor.
Nu röstar riksdagen om hela budgeten på en gång. Därmed finns det risk för att en regeringskris uppstår, regeringen måste ju ha majoritet för sin budget. För att undvika regeringskris har alliansen inte vågatrösta nerbudgeten. Decemberöverenskommelsen, då alliansen lovade att regeringen skulle kunna få igenom sin budget, är formellt upphävd, men i praktiken finns den kvar.
Sverige får tyvärr dras med dagens budgetregler också framöver. Partierna verkar vilja hålla fast vid dem och det finns ingen önskan att gå tillbaka till det gamla systemet.Men hur ska då regeringen och oppositionenagera? Kanske går det att lära av historien.
Efter 1973 års val hade de två politiska blocken 175 riksdagsmandat vardera. Den socialdemokratiska regeringen riskerade att förlora så snart block stod mot block i en omröstning i riksdagen. I det läget visade Olof Palme handlingskraft och samarbetsförmåga, och detsamma gällde Folkpartiledaren Gunnar Helén. Regeringen träffade två stora uppgörelser om den ekonomiska politiken, först 1974 med Folkpartiet och året efter med både Folkpartiet och Centern. Uppgörelserna innebar kompromisser från ömse håll, men resultatet blev majoritet för en stabil ekonomisk politik. För de två borgerliga partierna var det ett visst risktagande: Hur skulle deras väljare reagera? Resultatet blev att i det följande valet 1976 vann det borgerliga blocket en historisk seger.
Överenskommelser över blockgränserna i enskilda sakfrågor är vanliga i svensk politik. Kanske skulle det vara en framkomlig väg med överenskommelser över blockgränserna också om den ekonomiska politiken. Här blir det avgörande vilken regering som bildas efter valet.
Skulle de rödgröna få fler mandat än alliansen lär Socialdemokraterna bilda regering. Men om Socialdemokraterna förbinder sig att först förhandla med Miljöpartiet och Vänsterpartiet får de mycket svårare att förhandla fram en uppgörelse över blockgränserna. I varje förhandling har en koalition svårt att kompromissa; först måste man förhandla fram en gemensam uppfattning inom koalitionen. Det skapar låsningar och förhindrar den flexibilitet som krävs för att sedan förhandla vidare över blockgränserna. Socialdemokraterna behöver släppa samarbetet med Vänsterpartiet.
Blir alliansen större än de rödgröna talar mycket för en alliansregering. Börjar en sådan regering förhandla med Sverigedemokraterna i politiska sakfrågor lär alliansväljarna reagera negativt. Istället skulle en alliansregering behöva förhandla med Socialdemokraterna för att uppnå en majoritet i riksdagen. Frågan är om en allianskoalition blir tillräckligt flexibel för att kunna ge sig in i sådana förhandlingar om den ekonomiska politiken.
Av historien kan vi lära att det inte alltid är enkelt att åstadkomma ekonomiska uppgörelser över blockgränserna; Socialdemokraterna hade betydande problem under mandatperioden 1988–91. Ekonomin var överhettad, och när den måste skära ner har en regering inte lätt att få vänner. En överenskommelse 1989 med Centern om obligatoriskt sparande gjorde väljarna missnöjda, och 1990 fick till och med regeringen Carlsson avgå – om än tillfälligt. Erfarenheterna gjorde att när Socialdemokraterna återkom i regeringsställning 1994 så satsade de istället på stödpartier som förband sig att stödja regeringen i de allra flesta frågor. En sådan lösning blir inte lätt att åstadkomma efter nästa val: Idag är Socialdemokraterna betydligt svagare och behöver en hel palett av stödpartier som dessutom är överens inbördes.
Oavsett vem som bildar regering lär den ekonomiska politiken behöva förankras i den politiska mitten. Frågan är om Palme och Helén får några efterföljare efter nästa val. Efterföljare som klarar av att kompromissa sig samman över blockgränserna i sakfrågor som rör den ekonomiska politiken.

Anders Sannerstedt

Anders Sannerstedt är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Läs alla artiklar om: Ett år kvar till valet
Gå till toppen