En häftig dag för fotbollen slutade med bara förlorare. Så här kan det inte fortsätta, då kommer den kvinnliga fotbollen i Sverige att förlora publik, status och trovärdighet.

Samma dag som tyska Bibiana Steinhaus skrev historia genom att som första kvinna döma i Bundesliga för herrar - Hertha Berlin–Werder Bremen 1–1 - och fick stora lovord, simmade svensk fotboll vidare i sin ankdamm.

För Bibiana Steinhaus dömde inte i Bundesliga för att hon är kvinna, utan för att hon är så kvalificerad.

Det finns flera riktigt duktiga domare i damernas allsvenska - min absoluta favorit är Tess Olofsson - men de är inte tillräckligt många.

Det finns en del som behöver lära sig vad ordet jämställdhet innebär. Lika villkor för män och kvinnor, innebär inte nödvändigt vis att alla inblandade funktionärer måste ha samma kön som spelarna i matchen.

Att välja enbart kvinnliga domare och assisterande (med få undantag) i allsvenskan har under en följd av år varit ett självmål i tom bur. Varför ska inte professionella kvinnliga fotbollsspelare ha de bästa funktionärerna, oavsett kön? Likväl som det i andra idrotter - både basket och handboll - finns/har funnits kvinnor som dömt i de högsta manliga serierna, har män dömt i deras.

Det här blir en generalisering som inte är helt rättvis, men så länge allt är frid och fröjd - och det är det oftast - flyter allsvenska matcher på damsidan på ganska väl. Men när det bränner till finns alldeles för ofta inte förmågan att våga vara tuff och fatta obekväma beslut eller så blir det vid några tillfällen käpprätt åt skogen.

Detta beror naturligtvis inte på att kvinnor dömer. Det handlar inte om kön. Men det kan låta så, eftersom bara kvinnor dömer den högsta serien där kvinnor spelar.

Det handlar också om förutsättningar. I dag är många allsvenska spelare på damsidan proffs precis som herrarna. Det finns manliga proffsdomare i allsvenskan, men jag har svårt att se att de kvinnliga domarna har samma förutsättningar som dem. Här kan vi prata om ojämlikhet.

Jack Majgaard Jensen har helt rätt. Diskussionen bör handla om kvalitet.

Alla gör misstag inom idrotten; tränare, spelare, domare. Låt oss för Guds skull betona det. Caroline Seger missade en straff i den här matchen, till exempel.

Men sådant kaos som Rosengård–Linköping slutade i, ska inte vara möjligt. Det är något fel om ett helt team tappar fokus. Att ingen i ett fyramannateam fångar upp vilken spelare som gör en avgörande förseelse - målchansutvisning - det är bara inte rimligt.

Och vad regelboken än säger, blir det ju helt orimligt att en utvisning annulleras för att syndaren bara lokaliseras som en av två.

Antingen eller blev varken.

En domare med stark självkänsla hade kallat till sig de båda aktuella spelarna och sagt, "vem av er var det - annars tvingas jag ta en av er ändå".

En bra domare tar de svåra besluten.

Men det är inte teamets fel, det är systemets och de ansvarigas.

Den här gången förlorade Rosengård möjligheten att spela runt fem minuter med en spelare mer mot ett Linköping i upplösning. Men det handlar inte om FCR, det handlar om att det här händer för ofta för att kvaliteten är för låg.

Så trots en hyfsad publikfest - där såg inte ut att vara över 2500 åskådare, men okej - så blev alla förlorare. Linköping för att de tappade en ledning som inneburit säkrat serieguld, Rosengård för att de tappade och spelade bort chansen att minska gapet till en poäng, fotbollen för att den inte ger kvinnliga allsvenska spelare den bästa omgivningen.

Rosengård bör absolut lämna in en formell protest för det som hände. Disciplinnämnden måste ju rimligen åtminstone stänga av Kildemoes mot Vittsjö, så de inte blir lidande.

Och EFD-klubbarna måste givetvis agera för att få till stånd en förändring på sikt.