Kultur

Nordenhök har skrivit sin hittills främsta roman

Eva Ström imponeras av det vackra, tätknutna språket i "Asparna".

Hanna Nordenhök

BOKEN. Asparna. Norstedts.

En stark men också sårig syskonrelation stod i centrum i Hanna Nordenhöks förra roman ”Det vita huset i Simpang”. I hennes nya roman ”Asparna” är det centrala även här syskonrelationen, närmare bestämt två sådana i skilda århundraden med ungdomsvårdsanstalten Råby som gemensam nämnare. Romanen är strikt och symmetriskt komponerad, ja man kan säga att den består av två syskonberättelser.
År 1838 bildas Råby Räddningsinstitut av Baron Gyllenkrok, som ett försök att hjälpa ”vanartiga gossar” att återanpassas till samhället. Hanna Nordenhök beskriver suggestivt den originelle baronen som försökte tämja en varg till ett husdjur och vars egen son gjorde sig skyldig till en betydande stöld. Att tämja och tukta det vilda blir en utopisk idé för baronen som inför Johan Petrus – den tolfte av pojkarna som kommer till Råby – känner en underlig, nästan hjälplös ömhet, likt den han kände inför vargen. En känsla som väcker en genklang hos den begåvade specielle pojken. Är Johan Petrus den förlorade son han vill sluta i sin famn? Eller den varg han försökte förvandla till ett troget tamdjur men till slut avlivade? Eller begår han ett övergrepp i sin längtan att rädda och frälsa?
Den andra berättelsen kretsar kring Sussi, som i nutid återvänder till Malmö, till Ramels väg för att följa spåren efter sin fem år yngre lillebror som intagits på Råby. Här i Malmös slitna, grå hyreskaserner utspelade sig deras barndom hos deras alkoholiserade mor Marga. Marga kunde inte skydda sin son mot övergrepp som begicks av en av hennes manliga vänner. Syskonen, övergivna av vuxenvärlden, fick ty sig till varandra. I den tidiga, magiska syskonrelationen ligger romanens kärna, som också – visar det sig – hade en motsvarighet på 1800-talet. Sussi blir den som tar ansvar, försöker undvika att de blir omhändertagna av samhället, men som också lär sin lillebror att boffa – missbruka tändgas – i deras hemliga gömställe bland asparna.
Hanna Nordenhöks största tillgång är hennes vackert arbetade språk som i avsnittet från 1800-talet är milt arkaiserande. Också nutidsavsnittets tätknutna språk ter sig nästan gammaldags vårdat – vilket egentligen säger mest om nutidsprosans slängiga trendighet. Här är varje mening omsorgsfullt och kärleksfullt bearbetad. Det är också ett språk som är hårt tuktat vilket är kongenialt med avsnitten om Råbys uppfostrande ideal, men kanske sämre lämpat när det gäller att skildra det outgrundliga och vilda som också bildar klangbotten i romanen. Det är vid de tillfällena jag önskar att Nordenhök skulle vilja släppa tyglarna till sitt språk – när hon ska skildra just det tygellösa, det outgrundliga, det vilda. När det sker blir effekten så mycket större. Helt lysande är berättelsen om Johan Petrus tvillingbror ”Toka-Ongen” och Nordenhök kan då hon skriver som bäst erinra om Birgitta Trotzig, vars roman "Dykungens dotter" i vissa avsnitt kan ha varit en inspirationskälla.
Våld föder våld. Historien upprepar sig. Våld kan sitta i väggar. Våld kan sitta i klass. ”Asparna” är en skarp och tydligt anlagd roman, där de två syskonberättelserna som bäst skapar resonans och skänker isande förbindelser mellan tid och rum, mellan klass och maktlöshet, överordning och underordning. Jag önskar bara att romanen hade växt mer organiskt, kanske innehållit några irrationella stickspår, något av det outgrundliga som både stjärnor, aspar och mödrar bär på. Jag ser lite för ofta hur Hanna Nordenhök har tänkt, ser arkitekturen, planen och symmetrin. Det hindrar inte att Hanna Nordenhök skrivit sin hittills främsta roman, där jag kommer att minnas de två magiska, symbiotiska syskonrelationerna och också baronens hjälplöshet – inför sina egna motstridiga känslor inför det vilda.
Gå till toppen