Att en stor stillbild från onlinespelet ”World of Warcraft” visas på en fotofestival är kanske ett ovälkommet tecken i tiden för purister. Men David Magnusson, en av fyra mastersstudenter från Akademin Valand som ställer ut, intresserar sig inte för gamingkultur. ”This too shall pass” handlar om Yashar; som trettonårig pojke i Iran lyckades han med en svår manöver i spelet, och kunde senare sälja sin karaktär för att finansiera flykten från hemlandet. Berättelsen förmedlas via ljudspår, text, och små detaljfotografier. Det här självreflekterande arbetssättet, där man söker sig utanför ramarna för konventionellt dokumentärfoto, är en röd tråd när Landskrona fotofestival femårsjubilerar.

”Landskrona har fört fotot tillbaka till gatan!” säger fotografen Anna Fox när hon invigningstalar, och detta är en viktig del av fotofestivalen, som blir bättre för varje år. Förutom i de traditionella utställningsrummen kan du se foto i parker, på torg, och i fönster. I och kring Citadellet visas Carlos Ayesta och Guillaume Bressions ”Fukushima – no go zone”, en uttömmande fotoessä om det övergivna området kring kärnkraftverket. Människor poserar i förfallna miljöer, eller i plastbubblor för att understryka isolationstemat. Bildmässigt blir det väl uppställt ibland, men det finns ett stort värde i att det avbildar en tid efter att världsmedierna har dragit vidare.

Festivalen har inget uttalat tema, men frågor om människans påverkan på planeten återkommer i flera programpunkter. Finska Maija Tammi tar sig an liv och död på ett sätt relevant för den antropocena tidsåldern. Istället för att fotografera bebisar skimrande av fosterfett, odlar hon biologiskt odödliga cancerceller och ställer ut dessa tillsammans med fotografier på en förmultnande kanin. Resultatet är mer poetiskt än det låter.

I samma galleri visar brittiska Mandy Barker sitt projekt om plastföroreningen av världshaven. Barker berättar att hon började med att fotografera föremålen på stränder rakt upp och ner, men först när hon flyttade in i studion och tog vackra, stiliserade bilder fick de ett stort genomslag. Förutom det uppenbart chockerande med projektet, är även hennes tydliga agenda och metod intressant. Jag upplever det nästan som tvångsmässigt, att mänsklighetens extrema avtryck på jorden inte lämnar fotografen något val.

Betydligt mer privat är dansk-irakiska Lina Hashims projekt ”No wind – with hijab” där muslimska kvinnors hår fotograferats och frilagts mot vit bakgrund. Inspirationen var ett barndomsminne, förvandlingen när mamman och hennes väninnor drog av sig hijaben. Hashims olika projekt har fått stor medieuppmärksamhet, men jag rekommenderar att se dem här, i gallerimiljö. Det är sofistikerade bilder, även utan kunskap om konstnärens biografi.

I konsthallen återskapar den schweiziska duon Cortis & Sonderegger kända fotografier i miniatyr, med scenografin synlig; man får se hur det skulle ha gått till om Robert Capas fotografi på en stupande spansk soldat varit tagen i en ateljé. Det för in en fotohistorisk aspekt som är välkommet, men projektet balanserar på gränsen till att avfärdas som lustigt. En liknande ansats, där ett tydligt koncept definieras innan den första bilden tas, har franske Olivier Culmann. Han fotograferar sig själv som olika typer ur det skiktade indiska samhället. Det är ett intressant sätt att kringgå problematiken med representationen av andra men samtidigt är det nog än mer fascinerande för någon med djupare kunskap om det indiska samhället och fotokonventioner.

I ljuset av dessa olika dokumentära strategier framstår utställningen i Exercishallen, ett urval från Fabrica, Benetton-gruppens forskningscenter, nästan som föråldrad. Många av projekten har en klassisk dokumentär ansats: fotografen uppsöker den geografiska eller sociala periferin. Det är skickliga bilder, men det hade varit mer intressant med en utställning som tydligare reflekterade över Benetton och Oliviero Toscanis roll i fotohistorien. Dock finns det bilder som sticker ut. Aleksey Kondratyevs "Formations", tagna på en resa i Centralasien, är en form av humaniserande arkitekturfotografi, där han med små medel får in en intimitet i foton av spektakulära höghusfasader.

Idag är fotografi bäst beskrivet som ett fenomen, inte ett språk eller ett medium. En fotofestival måste spegla och diskutera detta digitala tillstånd, och det analoga arvet. Landskrona tar allvarligt på den uppgiften och med denna årgång etablerar man sig definitivt som en relevant destination.