Kultur

Medryckande berättelse om hur Sverige blev som det blev

I en medryckande och spännande berättelse om 1918 påminner Per T Ohlsson om att det inte var självklart att demokratin skulle segra i Sverige, skriver Henrik Berggren.

Per T Ohlsson är författare och senior columnist. Han utsågs 2017 till hedersdoktor vid Lunds universitet.Bild: Nille Leander

Per T Ohlsson

BOKEN. 1918. Året då Sverige blev Sverige. Albert Bonniers förlag.
Ett av problemen med att skriva historia är att det som hänt ofta framstår som oundvikligt i efterhand. ”Det var som det var, och det blev som det blev”, som Alf Henrikson ironiskt beskrev den historiska determinismen i en av sina dagsverser.
Det gäller inte minst demokratins genombrott i Sverige år 1918. Med facit – ekonomiskt välstånd, jämlikhet och välfärdsstat – är det svårt att föreställa sig något annat än den fredliga lösning som kom till stånd. Att Sverige skulle kunna ha hamnat i ett blodigt inbördeskrig mellan röda och vita på samma sätt som Finland känns främmande.
Om man ska vara generös tror jag att det var en känsla av det slaget som låg bakom Nya moderaternas bisarra påstående om att den svenska högern varit drivande i kampen för allmän rösträtt. Partisekreteraren Sofia Arkelsten, en historielös högerpolitiker av modernt snitt som gick i Prideparader, kunde helt enkelt inte föreställa sig att hennes föregångare hade varit så mossiga att de var emot demokrati.
Men det var de förstås, vilket Per T Ohlsson påminner oss om på ett utmärkt sätt i ”1918. Året då Sverige blev Sverige”. Sedan slutet av 1800-talet hade liberaler och socialdemokrater kämpat för demokrati, men den svenska högern bjöd segt motstånd. Man hade visserligen gjort eftergifter; 1911 hade mer eller mindre allmän manlig rösträtt till riksdagen genomförts under en högerministär.
Men när nyårsklockorna ringde in år 1918 och skådespelaren Ivan Hedqvist deklamerade ”Nyårsklockan” på Skansen var kvinnorna fortfarande politiskt omyndiga och den kommunala rösträtten graderad efter inkomst och egendom – och skulle så förbli om högerledarna Arvid Lindman och Ernst Trygger hade något att säga till om.
Och det hade de. Högern kontrollerade riksdagens första kammare, trots att socialdemokrater och liberaler hade erövrat regeringsmakten i andrakammarvalet hösten 1917. Det är denna kamp för att driva igenom en demokratisk författningsreform som utgör ryggraden i bokens medryckande månad-för-månad-skildring av det dramatiska året 1918. Som sig bör spelar förstås Branting och socialdemokraterna en huvudroll, men här får också liberaler som statsminister Nils Edén och justitieminister Eliel Löfgren det rättmätiga utrymme som de stundtals missunnas av vänsterhistoriker.
Men en mängd andra tidsmässigt parallella händelser vävs också in i berättelsen på ett skickligt sätt: det växande missnöjet på grund av livsmedelsbristen, spanska sjukans dödliga framfart med dess kulmen oktober med 10 000 avlidna och Ernst Rolfs bekymmer med rusdryckstillstånd på Fenixpalatset vid Adolf Fredriks kyrka i Stockholm.
Om än neutralt var Sverige också påverkat av världsläget. Sedan oktober 1917 hade Lenins bolsjeviker haft makten i Ryssland och under vintern 1918 rasade inbördeskriget i Finland. Trycket från en alltmer revolutionär omvärld var ett avskräckande exempel på vad som kunde hända om överklassen inte vill göra upp i godo.
Men Finland rymde också en stor fara för den svenska demokratin. Det konservativa svenska etablissemanget ville att Sverige skulle stödja den vita sidan mer aktivt. Men när det kom en direkt fråga från Helsingfors om svensk intervention i början av februari var ansvariga politiker både till höger och vänster överens om att säga nej. Detta var ett av dessa historiska ögonblick då historien kunde ha tagit en annan vändning.
Det som slutligen gjorde att högern vek ner sig var sannolikt utgången av första världskriget. I juli stod det klart att den sista tyska offensiven misslyckats och att de nyinsatta amerikanska styrkorna hade tippat balansen till Frankrikes och Storbritanniens fördel. Det innebar att högern förlorade sin konservativt auktoritära förebild.
När det dessutom utbröt revolution i Tyskland i november blev det än svårare för den svenska högern att hålla emot. Nu tycktes även monarkin och första kammaren vara hotad av alltmer revolutionära stämningar inom arbetarklassen. Wallenberg och andra ledande svenska kapitalister hade också tröttnat på riksdagshögerns tjuriga politik. Till slut, ironiskt nog i december, denna månad för kompromisser i svensk politik, kapitulerade högern.
Men, som Ohlsson påpekar, den lyckliga utgången handlade inte bara om högerns motvilliga acceptans av demokratin. Lika viktigt var socialdemokraternas starka avståndstagande från kommunismen. Som Gustav Möller koncist uttryckte det: ”Proletariatets väg är demokratins, varje avvikelse därifrån är död och fördärv för friheten i världen”.
Så var demokratins genombrott oundvikligt? Svaret kan aldrig bli ett definitivt ja eller nej, utan enbart en öppen berättelse av det slag som Per T Ohlsson bjuder på i ”1918”. Å ena sidan visar den att det fanns verkliga fallgropar, ögonblick då allt kunde ha gått åt helvete. Men också att det hos de ledande politikerna fanns en känsla av ansvar, respekt för lagen och hederlighet som till slut gjorde en fredlig lösning möjlig.
Gå till toppen