Kultur

Odödlig musik från en levande kompositör

Sara Norling har fått förmånen att samtala med en av Sveriges mest framstående kompositörer. Carlhåkan Larsén har läst resultatet och uppskattar biografin om Daniel Börtz.

Daniel Börtz, en av Sveriges mest framstående kompositörer, har varit verksam sedan 1960-talet.Bild: Jurek Holzer / SvD / TT

Sara Norling

BOKEN. Svenska tonsättare –Daniel Börtz. Gidlunds.

Kungliga musikaliska akademien tar ett steg vidare i biografiserien om svenska tonsättare - med Sara Norlings bok om Daniel Börtz når den dessutom in i en levande kompositörs skapande. Vid 74 års ålder framstår Börtz som en vördnadsbjudande men vital galjonsfigur. Kring honom skönjs en nimbus av tidlöshet – hans hävdvunna helskägg signalerar inte trendmässig hipsterism utan bör tolkas som en allvarsmannens vishetssymbol.
Sara Norling har haft förmånen att få mobilisera en förstående samtalspartner, kompositören själv. Källäget kan bli komplicerat; risken finns att närheten till objektet kolliderar med den kritiska distans en biografiförfattare bör ha. Citaten från Daniel Börtz muntliga bidrag berikar boken och ger den eget källvärde. Sara Norlings attityd är förstående men aldrig panegyrisk.
Börtz kom tidigt in på musikerbanan. Han var naturligt inlemmad i en artistmiljö – fadern målare, modern textilkonstnär. Han fick fara till Lund från barndomens Osby för att ta lektioner för kompositören John Fernström, senare hade han privilegiet att studera för Hilding Rosenberg, kusin till fadern.
Det går inte att mota in Börtz i en stilfålla. Visst genomgick han det modernistiska stålbadet under studierna i Stockholm på Karl-Birger Blomdahls, Ingvar Lidholms och Bo Wallners tid. Skolningen fick betydelse. Han vände inte sin samtid ryggen, han assimilerade till exempel de polska modernisternas form- och klangvärld. Men Börtz upptäckte också de stora romantiska formbyggarna – Bruckner och Mahler – och tillät sig att obstruera mot tidsandan genom att återuppväcka treklanger och tonarter och rentav skapa melodiska förlopp. 70-talsmodernismen drev honom inte till någon dogmatism.
Boken följer omsorgsfullt den utvecklingen, och avvägningen mellan biografiskt och verkanalytiskt fungerar utmärkt.
Daniel Börtz har normalt haft fruktbärande samarbete med artister och institutioner. Särskilt måste man förstås nämna Ingmar Bergmans projekt med Euripides "Backanterna”. Samspelet med kompositören ledde till vänskap och förde in Börtz i rampljuset.
Tolv sinfonior under årens lopp, sex operor det senaste kvartsseklet och ett starkt flöde av musik i många former: oklanderlig flit. I boken betonas hans disciplin: ansvarskänsla och punktlighet härskar. Och ordning på skrivbordet. Hans opera ”Marie Antoinette” har givits 90 gånger och är därmed en hit i svensk operahistoria. Produktiviteten har inte hindrat viktiga poster och uppdrag i musiklivet, exempelvis i Föreningen Svenska tonsättare och som praeses i Kungliga musikaliska akademien.
Boken förtydligar att Börtz musik speglar en världsåskådning – en seriöst reflekterande hållning och begrundan inför all den dårskap och farlighet som, tycks det, oupplösligt hör samman med människorna och skapelsen. Han är både moralist och humanist, heter det. Inte undra på att de antika tragedierna lockat musikdramatikern Börtz: ”Ofta vill gudarna väcka vårt hopp/ men ingenting blir som vi väntade oss”, heter det i ”Backanterna”.
Många av sinfoniorna vittnar om samma tragik: de slits sönder av pessimism, de ljusa glimtarna är bräckliga. Ska man nödvändigtvis finna en lämplig benämning på denna hans stilriktning kan den kanske kallas "depressionism".
Sara Norling har kunnat följa verken och upphovsmannen ända in i 2016 och ”Medea”. Men hennes bok visar samtidigt klart att det finns gott om utrymme för att återupptäcka andra delar av tonsättarens rikt varierade produktion.
Gå till toppen