Kultur

The Sisters of Mercy trivs i sin bubbla

The Sisters of Mercy

KONSERT · ROCK. Kulturbolaget i Malmö 11/9.
Någon som alltid klär sig likadant kommer att hamna i fas med modets cykler vart trettionde år eller så, sägs det. Likadant borde det vara med The Sisters of Mercy, bandet som blev prototypen för det diffusa begreppet gothrock på åttiotalet och som bestämde sig för att bara existera som liveband efter 1990 års "Vision thing".
Visst har sångaren och enda konstanta medlemmen Andrew Eldritch skrivit en del nya låtar sedan dess, men han verkar trivas bäst i en egen liten bubbla där den största förändringen är ett förlorat hårsvall och att trummaskinen bytts ut mot en laptop.
Men nu när intresset för åttiotalets populärkultur är rekordstort, med "Stranger things"-frossa och återutgivning av Star Wars-­rollspel från 1987, borde The Sisters of Mercy ändå ligga helt rätt i tiden. Det är på tok för lite bombastisk (men dansant) mörker­dramatik i dagens toppliste­musik, så jag ser gärna att en yngre generation låter sig inspireras av britterna.
Det som händer på scenen påminner om hur futuristiska natt­klubbar brukar gestaltas i åttiotals­filmer: kal­rakade män i sol­glasögon ser coola ut i blått och lila ljus, en gitarrist­silhuett spelar solo i flimrande motljus och det ryker en massa.
Visuellt och musikaliskt är det en utmärkt konsert. Alla gamla hits låter som de ska, gitarristerna spelar antagligen långt under sin förmåga (vilket vi ska vara tacksamma för), och av de nya låtarna är det bara thrash­ metal-­riffande "Arms" som faktiskt låter ny. Fräschast låter lustigt nog en cover på Link Wrays "Rumble" från 1958. I friktionen mellan det surf-­ösiga och det programmerat stela uppstår ett helt nytt sound – själv­motsägelsen surfgoth – som gitarristerna borde utforska vidare.
Andrew Eldritchs sång? Den djupa klangen är bekant, men rösten är tyst och mumlande som ursprungs­rösten i bakgrunden på ett dubbat polskt tv-­program. I de stora refrängerna är det gitarristernas röster som får sången att lyfta. I verserna på konsert­avslutningen "This corrosion" övergår mumlandet i ett märkligt morrande.
Inte undra på att det här bandet har svårt att locka in nya fans i sin bubbla.
Gå till toppen