Kultur

Tystnaden är inte talande nog

Lisa Bjurwald ser ett grundläggande problem med boken om nazisten Beate Zschäpe.

Bild från rättegången mot Beate Zschäpe, medlem av terrorcellen "Nationalsozialistischer Untergrund". EPA/ANDREAS GEBERTBild: ANDREAS GEBERT

Christoph Andersson och Andreas Förster

BOKEN. Nazisten som teg – drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige. Norstedts.

Det smärtar att såga en bok för dess allra mest grundläggande problem, så låt oss inte dra ut på det: ”Nazisten som teg” borde aldrig ha getts ut. Rent journalistiskt ligger nyckeln i titeln. Fråga vilken tidningsredaktör som helst och han eller hon kan berätta att en tigande nazist är lika med en ställd story (en skrävlande, megamanifestförfattande variant som Anders Behring Breivik, däremot – där finns material att analysera och spinna vidare på så det räcker och blir över).
Nu råkar författarna till Nazisten som teg höra till de främsta nordeuropeiska bevakarna av efterkrigstidens högerextrema rörelse, Christoph Andersson med bland annat prisbelönta radiodokumentärer bakom sig. Rent kunskaps- och researchmässigt finns här alltså ingenting att klaga på. Det är i stället bokens redaktörer/förläggare som borde ha satt stopp när de såg varthän det barkade. Nämligen, åt en flera hundra sidor lång redogörelse av en utländsk rättegång där huvudpersonen mestadels suttit knäpptyst.
Av terrorcellen Nationalsozialistischer Untergrund, NSU, återstår vad vi vet bara Beate Zschäpe. Hennes två älskare och kumpaner, båda män vid namn Uwe, har tagit livet av sig. Det som uppdagats av Tysklands grävjournalister är dock tillräckligt för att kunna resultera i en mängd böcker med olika ingångar. Förödande för tyska myndigheter är främst att de nynazistiska seriemördarna i NSU fick operera ostört under många år, snarare än att nå sina mål om att starta en vit revolution eller åtminstone bli berömda genom sina dåd.
Offren, en majoritet av dem invandrare, var helt enkelt inte lika intressanta för polis och medier som om de hade hetat Heidi i stället för Habil, Mehmet, Theodoros… Att betrakta händelserna ur mordoffrens familjers frustrerade perspektiv, allt medan tyska tabloider skriver nedsättande om “kebabmorden”, vore därmed också effektivt.
Om bara Andersson och Förster hade fått skriva en tålmodig och kronologisk berättelse om NSU, en historia som är sensationell helt utan fiktionens hjälp, hade det kunnat bli hur bra som helst. Eller om författarna hade fokuserat på cellens grundande. Där finns såväl dramatiskt litterärt stoff som lärdomar om extremisternas lockelse på unga människor i utanförskap och hur någonting så vardagligt som en flört eller en spelning kan leda rakt in i destruktiva ideologier och väpnad kamp. Eller varför inte låta det thrillerartade spelet kring myndigheternas infiltratörer och spioner inom Tysklands vit makt-värld stå i fokus?
Ja, vissa av dessa böcker är redan skrivna. Den mordiska terrortrion i NSU har till och med blivit tv-serie som visats i Sverige. Men om ingen vinkel lockade tillräckligt för att bli mer än enstaka kapitel kanske det hade varit bättre att vänta med bokprojektet tills nazisten ifråga (det vill säga Beate Zschäpe) på allvar bryter sin tystnad? Sverigekopplingen som man lockar med på omslaget är också alldeles för tunn.
För oss som granskar dessa frågor är ”Nazisten som teg” intressant som referensverk. Tyvärr räcker inte det för att rättfärdiga en utgivning, riktad till oinsatt och/eller ointresserad svensk snarare än tysk publik, på ett så stort förlag som Norstedts.
Den svenska journalisten Christoph Andersson (till höger) har tillsammans med den tyska journalisten Andreas Förster skrivit "Nazisten som teg".Bild: Privat
Gå till toppen