Det är medlemmarna som avgör vad kyrkan ska satsa på – så lyder budskapet inför söndagens kyrkoval i Trovärdigt, ett magasin utgivet av Svenska kyrkan i Malmö.

"Varje röst väger tungt", försäkrar kyrkomötets ordförande, Karin Perers (C), på Svenska kyrkans hemsida.

Tungt i vilken mening? Hur kanaliseras omkring 5,2 miljoner röstberättigade medlemmars gissningsvis motstridiga viljor genom den kyrkliga hierarkin? Hur formar och färgar medlemmarnas åsikter de ställningstaganden kyrkan regelbundet gör i olika dagspolitiska frågor?

Hur ser mandatet ut när kyrkan rundar lagen och med hänvisning till "kyrkofrid" gömmer flyktingar? Civil olydnad för individer är en sak, civil olydnad utövad av en institution som kyrkan är något annat.

Nu senast uppmanade Svenska kyrkan – tillsammans med andra kyrkosamfund i Sveriges kristna råd – i ett brev till utrikesminister Margot Wallström (S) regeringen att "så fort som möjligt" skriva under ett FN-avtal om förbud mot kärnvapen.

En komplex fråga av avgörande betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik förvandlas till simplistiska slagord: kärnvapen är av ondo och lösningen är förbud.

Svenskens religiösa känslor är svala. Det är glest i kyrkbänkarna under söndagarnas högmässor. För de flesta inskränker sig kontakterna till dop, konfirmationer, bröllop och begravningar – och möjligen ett och annat besök under högtider som jul och påsk.

Men kyrkan är en viktig plattform. Den har ett nätverk som når ut i hela landet. Den som talar för kyrkan talar för något: en institution med djupa historiska och kulturella rötter. Och de svala känslorna hos den stora majoriteten av medlemmar – bara 13 procent röstade i det senaste kyrkovalet – lämnar fältet fritt för engagerade aktivister.

Därför är det inte förvånande att Svenska kyrkan också blivit en arena för stridande politiska viljor.

Många har noterat att de åsikter kyrkans företrädare för fram – som kärnvapenförbudet – har en klar tendens att sammanfalla med uppfattningarna hos partier till vänster på den politiska skalan.

Fast att Svenska kyrkan skulle ha en politisk slagsida i den riktningen förnekas ofta med emfas från denna kyrkas företrädare. Eller så säger de som prästen och socialdemokraten Anna-Karin Hammar gjorde i SVT:s Agenda i söndags:

"Kyrkan är inte vänstervriden, den är Kristusvriden och Kristus är radikal!"

Problemet löst? Knappast.

Att tro att Svenska kyrkans politiska slagsida är en fråga om simpel partipolitik är dock att göra det alltför lätt för sig.

När kyrkan tar ställning gör den inte detta med hänvisning till vad ledamöterna i stiftsfullmäktige eller ens kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, slagit fast, utan utifrån kyrkans lära. Och det är kyrkoledarna, inga andra, som har ansvaret för att läran följs.

Därför beror kyrkans politisering kanske mindre på de politiska partiernas inflytande och mer på de politiska preferenserna hos kyrkans anställda: diakoner, präster och biskopar.

Den socialdemokratiske debattören Göran Greider skriver i Etc hur han ställde följande fråga till en icke namngiven ärkebiskop:

"Har du klart för dig att var och varannan nyutexaminerad präst politiskt sett är vänsterpartist, miljöpartist eller håller på Feministiskt initiativ?"

Greider fortsätter:

"Han såg skakad ut. Men jag tror inte han hade så mycket mot det egentligen."

I 68-kyrkan, Svensk kristen vänsters möte med marxismen 1965–1989 (Bladh by Bladh) har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen kartlagt vänsterns långa vandring genom de kyrkliga institutionerna till deras kommandohöjder.

Att en blind tro på politiska dogmer kan påminna om religiös övertygelse är ett föga kontroversiellt påpekande. Politisk och religiös tro är tydligen fullt förenliga, oavsett vad Karl Marx sade om religionen som ett opium för folket.

"68-kyrkans avantgarde trodde inte bara på kristendomen utan också på marxismen", skriver Sundeen.

En vänsterpolitisk kyrka väcker motkrafter och bereder väg för dem som vill politisera kyrkan från höger. Att Sverigedemokraterna hårdsatsar på kyrkovalet – i nationalistisk anda – är därför ingen tillfällighet.