Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Max Ockborn i högform

Max Ockborn ställer ut på Galerie Leger i Malmö.Bild: Carolina Söderholm

Max Ockborn

Galerie Leger, Malmö, t o m 3/10.
Kocken och matgästen är på plats, och vid fönstret spejar betraktaren. På Galerie Leger fortsätter Malmöbaserade Max Ockborn att utvidga det drömmens och hantverkets revir som han tidigt gjorde till sitt. Nu fyller han rummen med dess invånare, beskyddare och sökande själar. Allt i en vilt lysande presentation som avsevärt piggar upp Galerie Legers oftast så sobra och etablerade profil.
I vanlig ordning ska repet viras, träet sågas och hemligheter kapslas in medan lim och lack stryks i knaggligt överdåd. Samtidigt blir det i Ockborns första större galleriutställning på hemmaplan tydligt hur en ny mognad vuxit fram ur färgklangernas djup, skogens dunkel och ordlösa riter.
Nog för att han även behärskar skrivandets konst. I examensprojektet "Med förhoppning om stöd från rummen vi använder" vid Malmö konsthögskola år 2012 satte han ord på den blandning av total tillit och skyddslöshet som präglar hans arbete. Dels handgripligt, när udda ting kombineras i osannolika balansakter medan målningar kilas fast och högresta skulpturer vådligt tornar upp sig. Dels på ett mentalt plan när han tar språnget in i det okända och drar mig som betraktare med sig.
Tidigare har jag andlöst smugit längs glansiga ytor och navigerat kring ljuskällor och gåtfulla objekt - senast i våras på Malmö konsthögskolas årsutställning, dit han återvänt för masterprogrammet Criticial and Pedagogical Studies. På andra platser har han yxat stammar, spänt upp smattrande läderflaggor och likt en nomad genomkorsat det skånska och italienska landskapet. Så glöder himlen svavelgul och lockande i målningen "Moln över Neapel".
Det förvånar inte att han arbetat nära den legendariske amerikanske konstnären Jimmie Durham, med vilken han delar fascinationen för naturens och tingens inneboende kraft på gränsen till schamanism och totem. Fast sällan har jag sett honom i sådan högform som nu. Möjligen saknas något av den omtumlande känslan i hans intimare totalinstallationer. Men det råder ingen tvekan om att han med sin oemotståndliga mix av övermod och innerlighet till fullo tar rummen i besittning.
Gå till toppen