Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Åter till tjugotalet

Av alla gestalter i Sveriges politiska historia är det Carl Gustaf Ekman som just nu borde vara det självklara studieobjektet för statsminister Stefan Löfven lika väl som för hans borgerliga utmanare.

Kulan i luften. Statsminister Stefan Löfven (S) spelar boule hos PRO. Till höger finansminister Magdalena Andersson (S).Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Så har statsminister Stefan Löfven (S) läst upp sin sista regeringsförklaring före valet den 9 september 2018. Det var en diger löfteskatalog som han i tisdags föredrog för riksdagen med fokus på mer resurser till rättsväsendet och andra trygghetsrelaterade områden. Detta, i kombination med bland annat en storsatsning för pensionärerna, lär sätta prägel på den budget som finansminister Magdalena Andersson (S) lägger fram på onsdag.
Mitt i en dånande högkonjunktur – BNP väntas växa med 3 procent i år – ser regeringen ett reformutrymme på 40 miljarder kronor. Siffran är sannolikt tilltagen i överkant; Konjunkturinstitutets bedömning stannar vid 12–17 miljarder. Men säg den regering som med ett år kvar till valet inte försöker slå politiska mynt av goda tider.
”Den ekonomiska styrkan ska komma alla till del, i hela landet”, sade Stefan Löfven när han släppte loss det kanske mest ohämmade pengaregnet sedan Thorbjörn Fälldins första regeringsförklaring 1976. Extra allt till alla:
”Massiva” rekryteringar i välfärdssektorn, nya våtmarker, omlokalisering av myndigheter, investeringar i infrastruktur, upprustning av miljonprogrammet, mer resurser till vårdcentraler och Operan, sänkt moms för naturguider, höjt studiebidrag, elfordonspremie …
Det borde vara guldläge för Löfvens koalitionsregering. Men det märks inte i opinionssiffrorna. De rödgröna leder förvisso över den borgerliga alliansen, men varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, de båda regeringspartierna, kan glädja sig åt ett lyft jämfört med deras blygsamma valresultat 2014. I SVT:s och Novus septembermätning noterar S och MP 29,7 respektive 4,8 procent.
Regeringens svårigheter att exploatera ett gynnsamt ekonomiskt läge – liksom alliansens oförmåga att utnyttja regeringens svaghet – hänger samman med en komplicerad politisk och parlamentarisk situation med tre block utan möjlighet för något att nå majoritet: ett rödgrönt, ett borgerligt och så Sverigedemokraterna.
Under innevarande mandatperiod kännetecknas svensk politik inte bara av svåra låsningar, utan också av vilsenhet. Den borgerliga alliansen har i praktiken sprängt sig själv i och med att Centerpartiet och Liberalerna i torsdags hoppade av den överilade misstroendeförklaringen mot försvarsminister Peter Hultqvist (S). Och statsminister Löfven talar om behovet av breda samarbeten samtidigt som han surrar sig allt hårdare vid Vänsterpartiet i budgetfrågor.
Detta föranleder en smått ödesmättad fråga:
Hur mår Sveriges parlamentariska demokrati, egentligen?
Som av en händelse har fem statsvetare ställt diagnos lagom till den politiska säsongsstarten:
Den mår hyfsat bra, men behöver ta itu med en del skavanker som riskerar att urarta. Lite mer varierad kost och motion hade nog inte skadat.
Så kan man sammanfatta årets rapport från SNS Demokratiråd, som tar sin utgångspunkt i statsvetaren och publicisten Herbert Tingstens idé om ”gemenskapens bevarande trots konflikterna”. Vi har, konstaterar rapporten, demokrati för att hantera konflikter, inte för att undvika dem.
Författarna börjar med att slå hål på ett par grasserande föreställningar.
Den ena är att det finns ett utbrett missnöje med hur den svenska demokratin fungerar. Det stämmer inte, enligt de nationella SOM-mätningarna. Missnöjet har ökat något på senare år, men en överväldigande majoritet uppger fortfarande att de är nöjda med demokratins funktionssätt: 71 procent 2016, en smärre nedgång från 78 procent valåret 2014.
Den andra föreställningen är att politikerna lovar utan att leverera. Det stämmer inte heller.
De socialdemokratiska regeringar som tillträdde efter valen 1994, 1998 och 2002 uppfyllde över 80 procent av sina vallöften. Under den borgerliga alliansregeringens andra mandatperiod, 2010–2014, uppfylldes 78 procent av vallöftena. Samtliga dessa regeringar styrde i minoritet, vilket har varit det historiska normaltillståndet.
Sedan det första valet med allmän och lika rösträtt, 1921, har Sverige regerats av minoritetsregeringar tre fjärdedelar av tiden. Åren 1944–2014 förfogade svenska regeringar över i genomsnitt 46 procent av riksdagsmandaten. Det vanliga i andra västeuropeiska länder är att regeringarna har haft stöd av klart över hälften av parlamentsledamöterna.
Det verkar alltså inte föreligga något samband mellan minoritetsregeringar och bristande vilja eller förmåga att infria vallöften.
De problem och utmaningar som Sveriges parlamentariska demokrati brottas med hänger snarare samman med ändrade förutsättningar för den politiska processen, till exempel en fragmenterad partibild. I decennier, fram till slutet av 1980-talet, var mönstret att fem partier fanns representerade i riksdagen. Idag är de åtta.
Men SNS-forskarna är skeptiska till mer långtgående ingrepp för att underlätta för minoritetsstyren, det må sedan röra sig om rent politiska lösningar som decemberöverenskommelsen efter valet 2014 eller bindande grundlagsändringar. Det finns, skriver de, ”goda förutsättningar för de politiska partierna att hitta nya former för den parlamentariska demokratins sätt att fungera” när landet under överskådlig tid kommer att regeras av smala minoritetsregeringar.
I den mycket läsvärda rapporten lanseras några konkreta förslag:
* Fler parlamentariskt sammansatta utredningar. Tendensen sedan 1980-talet har varit att expertutredningar blivit allt vanligare. De arbetar snabbare och på direkt uppdrag av regeringen. Parlamentariska utredningar är större och lite otympligare, men fördelen är att de erbjuder kontaktytor mellan regering och opposition.
* Minskad regeringsmakt över budgeten och Europapolitiken och en starkare roll för riksdagen på dessa områden. Båda problemen bottnar i förändringar på 1990-talet som ökade regeringens makt på riksdagens bekostnad, närmare bestämt en ny budgetprocess och EU-medlemskapet.
* Håll tillbaka regeringskansliets expansion. Sedan 1980-talet har antalet anställda i regeringskansliet ökat med över 50 procent och de politiska tjänsterna fördubblats. Det har gjort partierna mer intresserade av regeringsmakten i sig och mindre benägna att söka breda lösningar i riksdagen.
Men frågan är om det politiska ledarskapet har förmågan och kunskaperna att konstruktivt hantera utmaningarna. Den senaste tidens kortsiktiga effektsökeri – som de borgerligas ivriga skrammel med misstroendevapnet och den rödgröna regeringens meningslösa taktikspel om vinster i välfärden – antyder en brist på mognad och långsiktighet som kan ställa till med stora problem efter valet 2018, då mycket talar för ett ännu mer komplicerat läge än dagens.
Därför är det välkommet att SNS-forskarna så tydligt lyfter fram det parlamentariskt kaotiska 1920-talet som ett lärorikt exempel: ”Idén med jämförelsen är att regeringarna under 1920-talet saknade ett stabilt stöd i riksdagen och tvingades förlita sig på hoppande majoriteter.”
Rapporten redogör för de olika regeringar som avlöste varandra åren mellan demokratins genombrott och Per Albin Hanssons regeringsbildning efter valet 1932, som året därpå ledde till en epokgörande krisuppgörelse, kohandeln, mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Ingen regering satt vid makten en hel mandatperiod.
En närmare undersökning av vad som faktiskt uppnåddes under dessa år faller utanför SNS-rapportens ramar. Därför kan det vara motiverat att komplettera forskarnas framställning.
Trots de oklara styrkerelationerna i riksdagen – varken högern eller Socialdemokraterna kunde dominera – genomfördes flera stora och för framtiden viktiga reformer med bred förankring: läroverken öppnades för flickor på samma villkor som för pojkar, skattesystemet moderniserades och riksdagen antog lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol. Och efter en kortvarig nedgång efter första världskrigets slut ångade svensk ekonomi på; den genomsnittliga tillväxttakten på 1920-talet uppgick till cirka 4 procent.
Nyckelrollen spelades av den frisinnade ledaren Carl Gustaf Ekman, statsminister 1926–1928 och 1930–1932. Med ett väljarunderlag på omkring 13 procent förhandlade han fram kompromisser i riksdagen, än till vänster, än till höger.
Idag är Ekman om inte bortglömd så i varje fall förvisad till den politiska historiens skuggsida. Han bidrog själv till detta genom att 1932 falla i vanära på en uppenbar lögn om partibidrag från finansmannen Ivar Kreuger. Men av alla gestalter i Sveriges politiska historia är det Carl Gustaf Ekman som just nu borde vara det självklara studieobjektet för statsminister Stefan Löfven lika väl som för hans borgerliga utmanare. För de har förtvivlat svårt att förhålla sig till att två block har blivit tre. Det hade inte Ekman. Han ansåg att det politiska livet var delat i ”tre tydligt artskilda huvudlinjer”: konservatism, socialism och vad han kallade framstegsvänlighet.
Fast man kan ju undra hur det står till med intresset för historisk bildning när Socialdemokraternas ledargeneration tror att den politiska tideräkningen börjar med Olof Palme och Moderaterna tror att det var högern som införde allmän och lika rösträtt i Sverige.
MER ATT LÄSA
SNS Demokratirapport 2017. Samverkan och strid i den parlamentariska demokratin (SNS Förlag) av Johannes Lindvall, Hanna Bäck, Carl Dahlström, Elin Naurin och Jan Teorell.
Svensk politik (Historiska Media) av Per T Ohlsson.
Sveriges statsministrar under 100 år. 11. Carl Gustaf Ekman (Albert Bonniers Förlag) av Per T Ohlsson.
Konjunkturuppdatering, augusti 2017 (konj.se).
Gå till toppen