Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Vem vet – kanske närmar även det svenska politiska landskapet sig vuxenstadiet.”

Politiker i Tyskland och Sverige har reagerat på diametralt motsatta sätt, trots att de har ungefär samma politiska utveckling och parlamentariska utmaningar. Det skriver J Alexander Bareis och Henrik Henriksson, forskare och lärare i tyska vid Lunds universitet.

Hade Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S) suttit i en koalitionsregering de senaste åren, med delat ansvar för både framgångar och misslyckanden, hade även svenska TV-dueller troligtvis varit betydligt mer harmoniska, och kanske även mer konstruktiva, som duellen mellan Angela Merkel (CDU) och Martin Schulz (SPD) i Tyskland.Bild: TT
Ett sakligt och konstruktivt politiskt samtal hör just nu snarare hemma i ett land som Tyskland än i Sverige. Skillnaden blev tydlig i den enda stora tv-duellen inför det tyska valet den 24 september.
Tre veckor före valet möttes förbundskansler Angela Merkel (CDU) och utmanaren Martin Schulz (SPD) i en 90 minuter lång debatt. En liknande svensk duell mellan ledarna för Socialdemokraterna och Moderaterna hade sannolikt bjudit på betydligt skarpare tongångar och hårdare attacker.
Trots en del angrepp främst från Schulz framstod den tyska tv-duellen närmast som ett konstruktivt och vuxet samtal mellan två kollegor som i stort sett är överens. Enligt vissa kommentatorer påminde det mer om en livesändning från ett terapisamtal mellan koalitionspartner än om en politisk duell.
Hade Anna Kinberg Batra (M) och Stefan Löfven (S) suttit i en koalitionsregering de senaste åren, med delat ansvar för både framgångar och misslyckanden, hade även svenska tv-dueller troligtvis varit betydligt mer harmoniska, och kanske även mer konstruktiva.
På ungefär samma politiska utveckling och parlamentariska utmaningar har politiker i Tyskland och Sverige reagerat på diametralt motsatta sätt. I båda länderna finns ett vänsterparti som av ideologiska skäl uteslutits som regeringspartner och på den andra sidan en allt starkare högerpopulistisk rörelse.
Även om högerpopulistiska Alternative für Deutschland (AfD) i Tyskland inte har samma nynazistiska rötter som Sverigedemokraterna är de lika lite en tänkbar koalitionspartner förde stora partierna i landets politiska mitt, SPD och CDU. Och eftersom minoritetsregeringar i motsats till i Sverige av tradition är otänkbara i Tyskland har de stora partierna överskridit blockgränserna för att bilda majoritet i förbundsdagen. Skräcken för en sviktande parlamentarisk majoritet, som anses alldeles för osäker att regera utifrån, är större än beröringsskräcken för en utsträckt hand över blockgränsen. Hellre hittar det största partiet en gemensam bas över blocken än att utsätta sig för regeringskris och lösningar av typen decemberöverenskommelse, där oppositionen lovade att inte fälla regeringen, trots att den skulle kunna göra det. Eller som Horace Engdahl uttryckte det: Tyskland är ett Sverige för vuxna.
Trots att de grundlagsmässiga förutsättningarna också finns i Tyskland har det hittills inte funnits någon minoritetsregering annat än vid korta undantagsperioder, som alla resulterat i antingen ett snabbt nyval och/eller en koalitionsregering. Till exempel har Liberalerna (FDP) ofta spelat rollen som vågmästare och bytt mellan att regera ihop medSocialdemokraterna och Kristdemokraterna. Även Die Grünen, de gröna, har ingått i regeringar tillsammans med Socialdemokraterna.
Under 2000-talet har den vanligaste koalitionen varit en så kallad stor koalition där de två stora partierna, Kristdemokraterna (CDU) och Socialdemokraterna (SPD), förhandlat fram vad de tror är bäst för landet. Visst kan man beklaga den påtagliga avsaknaden av ideologi i debatten och det faktum att oppositionen blivit väldigt svag och under den senaste mandatperioden endast bestått av vänsterpartiet Die Linke och Die Grünen. Inte minst därför pågår nu under valrörelsen en omfattande diskussion om hur andra möjliga koalitioner skulle kunna se ut. Det gäller främst den klassiska koalitionen mellan CDU/CSU, vars färg är svart, och liberala FDP, vars färg är gul, men även en så kallad Jamaicakoalition, vars namn kommer från färgerna i Jamaicas flagga – svart, gult, grönt – där förutom dessa partier även Die Grünen ingår. En motsvarande koalition mellan moderater, liberaler och miljöpartister är betydligt svårare att föreställa sig i svensk rikspolitik.
Vilken koalition som till slut blir verklighet i Tyskland efter det stundande valet beror enligt många politiska bedömare inte minst på om ”matchen om tredje plats” slutar med en seger för liberala FDP eller Die Grünen och på hur många röster dessa partier samlar.
Både Angela Merkel och Martin Schulz vet att de sannolikt kommer att behöva regera ihop även efter valet. Att det är så verkar inte bekymra de tyska väljarna. Den store efterkrigskanslern Konrad Adenauers valslogan från 1957 skulle även kunna stå som devis för årets val: Keine Experimente – inga experiment!
Prognoserna tyder på att Tyskland även efter den 24 september regeras av Merkel som kansler och ledare för en stor koalition mellan CDU/CSU och SPD, kanske med Schulz som utrikesminister. Han har tidigare varit EU-parlamentets talman.
Några stora förändringar lär alltså inte ske. Och det är kanske inte det sämsta alternativet för Europa och Sverige med tanke på de utrikespolitiska förändringar som har ägt rum i övriga världen de senaste åren. Vem vet – kanske närmar sig även det svenska politiska landskapet så småningom vuxenstadiet.

J Alexander Bareis

Henrik Henriksson

J Alexander Bareis är universitetslektor och docent i tyska vid Lunds universitet.
Henrik Henriksson är universitetslektor och filosofie doktor i tyska vid Lunds universitet.
Gå till toppen