Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Det var inte ett barnsligt misstag att ta bort statyer av Führern. Eller av Sovjetledare i Central- och Östeuropa efter 1989.”

Det förnuftiga sättet att handskas med monument över det förflutna bör vara att se dem som påminnelser om historien. Men så enkelt är det inte, skriver Ian Buruma, professor i demokrati, mänskliga rättigheter och journalistik.

Planer på att ta bort en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee utlöste en motbjudande aktion där nynazister marscherade genom Charlottesville i USA med facklor i händerna och högljudda ramsor om den vita rasens överlägsenhet, skriver Ian Buruma.Bild: Cliff Owen
Med facklor i händerna och högljudda ramsor om den vita rasens överlägsenhet marscherade nynazisterna genom Charlottesville i Virginia, USA, förra månaden. Den motbjudande aktionen utlöstes av stadens planer på att ta bort en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee, som under det amerikanska inbördeskriget ledde utbrytarstaternas armé i strid för att bevara slaveriet. Statyn av Lee till häst har stått på sin plats sedan 1924 då lynchningar av svarta inte var någon sällsynthet.
Händelserna i Charlottesville har fått följder i Storbritannien. En rörelse vill plocka ner amiral Horatio Nelson från hans berömda pelare på Trafalgar Square eftersom nationens sjöhjälte stödde handeln med slavar. Och för två år sedan krävde demonstranter att en skulptur av Cecil Rhodes skulle bort från Oriel College vid universitetet i Oxford där den gamle imperialisten en gång studerat och vars åsikter om ras och imperier nu ter sig vedervärdiga.
Det finns något med den här sortens bildstormande som bygger på tron att om man slår sönder en bild, krossar man samtidigt alla problem som förknippas med den.
När engelska protestanter utmanade den katolska kyrkans makt på 1500-talet gick de med hammare och yxor loss på helgonstatyer och andra heliga föremål. 1700-talets revolutionärer i Frankrike gjorde samma sak i franska kyrkor. Den mest extrema aktionen ägde rum i Kina för lite mer än 50 år sedan när rödgardisterna raserade buddhistiska tempel och brände konfucianska skrifter – eller vad som helst som var gammalt och traditionsrikt – för att hylla kulturrevolutionen. Det är lätt att ogilla denna förödelse. Värdefulla byggnader och konstföremål går förlorade. Man kan inbilla sig att bara människor som tror på bilders magiska kraft vill förstöra dem. Det förnuftiga sättet att handskas med monument över det förflutna bör ju vara att se dem som påminnelser om historien. Men så enkelt är det inte. Vem skulle plädera för att gator och torg i tyska städer efter 1945 skulle fortsätta bära Adolf Hitlers namn? Det var inte ett barnsligt misstag att ta bort statyer av Führern. Eller av Sovjetledare i Central- och Östeuropa efter 1989. Man kan hävda att bilder av dem och deras bödlar saknar det konstnärliga värde som finns i medeltida kyrkor i England eller i Tangdynastins Buddhaskulpturer i Kina. Statyer av general Lee är däremot knappast värda att bevaras av konstnärliga skäl heller.
Frågan är var gränsen går. Ska historiska personer dömas utifrån vilken mängd blod de har på sina händer? Eller ska vi fastställa en passande tidsram att förhålla oss till?
En hållning kan vara att hyllningsmonument över förbrytare som vållar överlevande offer sorg måste bort och att allt äldre kan få finnas kvar. Men det håller inte riktigt. Argumenten för att behålla en skulptur av Hitler på allmän plats, om det nu finns en sådan nånstans, blir inte starkare med tiden.
Många människor i den amerikanska Södern anser att monument ska bevaras som påminnelser om historien, en del av ett "gemensamt arv". Problemet är att historien inte är neutral. Hur vi berättar om vårt förflutna och håller minnen vid liv genom kulturföremål, beror till stor på hur vi ser oss själva. Det kräver ett visst mått av samsyn som ofta saknas, särskilt där det varit inbördeskrig.
Fallet Tyskland efter andra världskriget är ganska enkelt. Både Öst och Väst satsade på att bygga en framtid som var raka motsatsen till nazismen. Bara en liten bitter rest av befolkningen klamrar sig fast vid minnen av Tredje riket. Men än idag får nazistiska symboler inte bäras i Tyskland, eftersom myndigheterna fruktar att de kan fresta vissa människor att försöka uppliva inslag ur landets svartaste historia. Rädslan är begriplig och inte helt irrationell. Lockelsen kan till och med öka när nazismen bleknar i det allmänna medvetandet.
Storbritannien har en mindre traumatisk nutidshistoria. Cecil Rhodes och Lord Nelsons åsikter var rätt vanliga i deras samtid, men inte alls gångbara idag. Det är mycket osannolikt att något större antal britter som blickar upp mot amiralen eller går förbi Oriel College skulle få för sig att förespråka slaveri eller bygga imperier i Afrika.
I den amerikanska Södern är läget annorlunda. Inbördeskrigets förlorare har aldrig riktigt försonats med sitt nederlag. Många, men långt ifrån alla, upplever att Söderns sak och dess minnemärken är en del i den gemensamma identiteten. Knappast någon vid sina sinnens fulla bruk skulle föreslå återinförande av slaveriet, men nostalgin kring The Old South har ett rasistiskt stråk. Det är därför statyer av general Lee framför domstols- och andra offentliga byggnader känns obehagliga och många människor, bland dem Söderns liberaler, vill få bort dem.
Det finns ingen riktigt tillfredsställande lösning på det här problemet eftersom det rör mer än bilder huggna i sten. Upprördheten i Södern är politisk och såren efter inbördeskriget oläkta. Stora delar av landsbygden i Södern är fattigare och invånarna är lägre utbildade än i andra delar av USA. De känner sig missgynnade och föraktade av de urbana eliterna i kuststaterna. Därför röstade så många av dem på Donald Trump. Att krossa ett par statyer löser inte det problemet. Det kan tvärtom förvärra det.
Ian Buruma
Översättning: Karen Söderberg
Project Syndicate

SKRIBENTEN

Ian Buruma är redaktör för The New York Review of Books. Hans bok Year Zero: A History of 1945 finns på svenska År noll: Historien om 1945.
Gå till toppen