Kultur

Ett slag för Malmö Chamber Music

Bild: Patrick Persson

Malmö Chamber Music

KONSERT · KLASSISKT. Invigningskonserten. Palladium i Malmö, 19/9.

Att trumpetarna Gustav Melander och Matteo Battistoni från Malmö Symfoniorkester fick inleda andra upplagan av Malmö Chamber Music är symtomatiskt för en festival som inte är ett bombnedslag av världsstjärnor utan som i stället ser till att nästla in dessa stjärnor i det lokala musiklivet. Igor Stravinskys ”Fanfare for a new theatre” för två trumpeter är festligt kaotisk musik som liksom tar upp publiksorlet och stegrar det mot ideala höjder.
Att konserten efter en sådan start gick rakt på ett uruppförande är också det symtomatiskt för Malmö Chamber Music. Här räds man inte att låta publiken höra nyskriven musik. Titeln på festivaltonsättaren Brett Deans nya stycke, ”The scene of the crime”, anger en förutsättning för musiken: ett brott begås. Håkan Hardenbergers flygelhorn trevade sig fram, som om det försökte forma en melodi, medan Colin Curries stortrumma morrade dovt. Här ställdes olika medvetandeplan mot varandra. Ett plan där Hardenberger försökte artikulera något, och ett annat plan där passionerna glödde. Efter att trumpeten (som Hardenberger bytte till) småningom dykt ner på det oartikulerade planet, och efter att trumpeten och slagverket förenats i ett rivigt groove som i sammanhanget lät nog så olycksbådande, stegrades musiken mot ett våldsamt slut. Hardenberger och Currie spelade med djup uttrycksfullhet och utan att väja för det hotfulla och obehagliga i kompositionen.
Systrarna Baiba och Lauma Skride är två av festivalens flitigaste musiker. På invigningskonserten spelade de Stravinskys ”Duo concertant” och Béla Bartóks Rapsodi nr 2. Sista satsen i rapsodin är en rytmfest som går från det subtila till det maniska. Här lyckades systrarna på en gång ge sig hän åt vildheten och, mitt i blodstormen, behålla fullständig kontroll. Hur är det möjligt? Vet inte, men det är tydligen möjligt. Musik kan vara på en gång ful och vacker, het och iskall.
Ännu märkligare musik fick man sedan höra när Paul Lewis, en av världens mest efterfrågade pianister, spelade Joseph Haydns femtionde sonat och Beethovens Sex bagateller. I denna extremt post-klassicistiska musik har upplysningstidens gamla dröm om att realisera idealen här på jorden spruckit, men musiken vägrar försköna sprickorna med romantik. I stället håller den fast vid sitt gamla formspråk. Men med kyla. Med ironier. Och med nervösa ticks.
Lewis stod för strålande interpretationer av denna musik. Den gamla gestiken var på plats, men laddad med avståndstagande. Mest extremt i sonatens sista sats, där Lewis tolkade ett inkomponerat felsteg inte som en lustighet utan som ett okontrollerat slag i klaviaturen. Musikens vana att bryta sönder det perfekta gjorde å andra sidan att en sångbar melodi som fick hållas utan avbrott fick en särskilt stark laddning. Just de melodierna formade Lewis med underbara klangschatteringar. Oförglömligt.
Läs alla artiklar om: Malmö Chamber Music 2017
Gå till toppen