Kultur

YLVA Lagercrantz Spindler: Grottfolket kommer – igen

ÖFA-kollektivet – Nadja Hjorton, Lisen Rosell och Amanda Apetrea – spelar "Grottbjörnens folk" på Turteatern i Stockholm t o m 21/10.Bild: Chrisander Brun
I tider av politisk oro smyger sig dekadensen in i scenkonsten. Tänk faiblessen för ekivok kabaré-underhållning i 1920-talets Berlin. Detta i relation till åttiotalets mer borgerliga och navelskådande dramer. Att teateruppsättningar som Institutets ”Houellebecq!” och Turteaterns ”Grottbjörnens folk” råkar sammanfalla hösten 2017 är alltså inte en slump. Där finns fler gemensamma nämnare mellan perversa Thailandsresenärer och kåta neandertalare i än vad vi kanske anar i dessa Trump och Kim Jong-Un-tider.
I Institutets uppsättning ”Houellebecq!” – som nyligen hade premiär på fringefestivalen Stoff i Stockholm – diskuteras vårt sexualiserade konsumtionssamhälle, filtrerat genom författaren Michel Houellebecqs roman ”Plattform” som belyser vår tids sexturism. Här gestaltas djuriska lustar i form av kravlande leksakshundar. Lägg därtill loj masturbation och ett desperat rop efter ”fitta” i en dystopisk uppsättning.
Två veckor senare sitter jag i en stenåldersgrotta i Stockholmsförorten Kärrtorp och ser tre bikiniklädda kvinnor gnida sig frenetiskt mot klipphällar och pinnar. Här har ÖFA-kollektivet förvandlat Jean M Auels epos om cromagnonflickan Ayla till ångande, erotisk scenkonst, med publiken placerad på djurfällar runt en sprakande lägereld.
”Grottbjörnens folk” är annars lite som bibeln. Många talar om den, men få verkar ha läst alla sex romanerna om Ayla (utgivna 1980 – 2011) som blir adopterad av en neandertalstam efter att hennes egen familj har blivit utplånad av ett jordskalv. Tur då att det finns utflippade teatergrupper som ÖFA-kollektivet. För om Hanna Nordenhök i en krönika (Aftonbladet, 1/4 2011) kallar romanerna pseudofeministiska, så ger ÖFA dem en ny chans genom att göra en ultrafeministisk tolkning av de två första romandelarna, det vill säga ”Grottbjörnens folk” och ”Hästarnas dal”. Här är det inte den ståtlige Jondalar som åtrås, utan andra kvinnor. Eller snarare jaget när rollen som Ayla blir klonad i tre.
Med en Pippi Långstrumpsk förträfflighet visualiserar den blonda cromagnonkvinnan sinnebilden av den moderna tidens syn på det kompetenta barnet. En kvinna som till tonerna av det melodramatiska soundtracket från filmen ”Grottbjörnens folk” (1986), dräper mammutar, uppfinner ord och onanerar helt utan männens hjälp, alltmedan publiken viker sig i generade skrattkonvulsioner.
Men de teatrala begären slutar inte där. I veckan hade Folkoperan i Stockholm premiär på ”Turandot”, Puccinis opera om kärlek och dödsdrift från mellankrigstiden 1926. Som en del av lanseringen har en video med älskande par florerat i sociala medier, vilket föranledde tidningen Resumé att kalla den ”orgasmopera”.
Folkoperan menar att videon är en blinkning till Turandots mest kända stycke, ”Nessun dorma”. ”Med operan vill vi hylla begärets urkrafter och den totala hängivelsen, som i filmen får symboliseras av orgasmen”, har den konstnärliga ledaren, Mellika Melouani Melani sagt.
Visst, naket och sex har alltid funnits i scenkonsten – ofta lite väl spekulativt. Men vågen känns högre än någonsin. Det blir kanske lätt så i tider av anspänning. Vi måste lätta på trycket, idka eskapism när verkligheten blir alltför påträngande. Där kan scenkonsten fylla en viktig funktion med sin förmåga att skapa alternativa skyddsrum, en plats där allt är tillåtet.
Jag lämnar Turteatern med blossande kinder, men också med en insikt: Det är spänt läge i världen just nu. Better make love, not war.
Gå till toppen