Kultur

Månteatern visar på avgrunden mellan barnens tillvaro och vuxenvärlden

Lillemor Hjelm, Ronja Svedmark, Wayra Monasterio och Mats Granath i "Before", sista delen av Månteaterns trilogi som påbörjades 2015.Bild: Henrik_Hulander

Before

TEATER. Av Emma Broström. Regi: Marie Parker Shaw. Scenografi, kostym: Nina Fransson. Musik: Sia. Musikarrangemang, ljuddesign: Magnus Börjeson. Ljusdesign: Ida Eklund. Mask, peruk: Siv Nyholm. I rollerna: Lillemor Hjelm, Mats Granath, Ronja Svedmark, Wayra Monasterio. Månteatern, Lund, 21/9.
Växande flickors världar är fulla av glittrande hjärtan och söta djur med stora ögon som med fördel umgås två och två, ömt omslingrande varandra. Två ska man vara, undantagsvis tre eller fyra, men aldrig någonsin ensam. Best friends forever och aldrig någonsin är tron på den eviga kärleken så stark som då.
Desto större fasa då, om det otänkbara faktiskt händer. Om mobilen plötsligt tystnar, blickarna vänds bort och inläggen inte besvaras. Med pjäsen ”Before” utvecklar Månteatern sin undersökning av den ännu inte tonåriga gruppens dynamik och sluter cirkeln i sviten ”Verklighetstrilogin” som påbörjades 2015.
Åtskilligt känns igen från de två första delarna i dramatikern Emma Broströms och regissören Marie Parker Shaws samarbete. Men medan 11-åriga Beatrice i ”Bless” och Elliott i ”B-Boy” är utstötta från start ges det i ”Before” just ett ”före” som gör tillvaron efteråt ännu svårare att begripa.
”Före” som före sommarlovets tio veckor, som de fyra bästisarna uthärdar efter bästa förmåga på skilda håll. Med barnsliga småsyskon i trista sommarhus, på långtråkiga utlandsresor eller just ensam som alldeles själv i en ekande tom lägenhet i stan.
Före finns inga skuggor över lyckoklövern som de fyra vännerna utgör. Men efter sommaren är allt annorlunda och det står snart klart att en av de fyra inte längre är välkommen i gänget. Men medan förövarna i ”Bless” gestaltades som en ansiktslös massa, får de i ”Before” intressanta och välbehövliga konturer.
I återkommande korta monologer görs det begripligt om inte försvarbart att en i kretsen tar initiativ till mobbningen. Medan de två som fegt låter sig styras och den tredje som förintas förblir oförstående inför övergreppen invigs vi i publiken bit för bit i den underliggande hemligheten.
Liksom i de två första delarna finns en avgrund mellan barnens tillvaro och den omgivande vuxenvärlden. Kämpande singelmammor har fullt upp med sig själva och lärarna är blinda för allt utom kursplanen.
Verkligheten sträcker sig dessutom utanför rummet och in på nätet, där en avstängd tråd i ett chatforum värker minst lika mycket som ett slag i ansiktet.
Styrkan inte bara i denna del utan i sviten överlag är lojaliteten med barnens perspektiv, som är total. Nyanser och små rörelser som gestaltas med samspelt precision av de fyra skådespelarna.
Säker och betydelsebärande är dessutom Nina Franssons scenografi, där fyra chockrosa gungställningar får representera flickornas gungfly till tillvaro, mitt mellan barn och tonåring, trygghet och fara.
Liksom i ”B-Boy” ges en plötslig upplösning av dramat som möjligen är väl förenklad och tillrättalagd. Sammantaget är denna svit ändå ett riktigt angeläget och konstnärligt intressant samarbete, som gärna fått utvecklas i fler delar.
Gå till toppen