Ölbloggen

Håkan Engström: Innan Ipan lämnade Burton

Mästerlig Burton Ale från Fuller's.

Burton-Upon-Trent förknippas – med rätta, men faktiskt inte med all rätt – med öltypen India Pale Ale, som seglade härifrån till Indien och mognade längs seglatsen.
Men redan innan dess var Burton ett ölbegrepp. En Burton Ale var en stark, maltig och mer eller mindre söt ale som gick bra både på hemmaplan och på export. Inte minst gick handeln med det ryska imperiet fint, men när ryssarna införde kraftiga importtullar 1822 styrdes exporten om – mot de engelska kolonierna i Indien och mot India Pale Ale som passade bättre i det klimatet.
Ordet Burton var på pubarna lika självklart synonymt med denna öltyp som pilsner under många år förknippades med en ort i Böhmen. Martyn Cornell berättar i sin utmärkta bok "Amber, Gold & Black. The History of Britain's Greatest Beers" om talesättet "Gone for a Burton" som från Andra världskriget och några år därefter användes för att säga att någon trillat av pinnen. Hellre det än att behöva använda det hemska ordet "död". Man kan ju alltid hoppas att den som är missing in action i själva verket sitter på ett moln med en sejdel.
Begreppet dog ut, men öltypen levde kvar under andra namn. Winter Warmer tog över i dagligt bruk, men också Old Ale och Barley Wine har drag av gamla tiders Burton.
Fuller's i London har plockat fram ett gammalt recept på en Burton Ale, bryggt på nytt och lanserat ölet som det senaste i serien av "Past Masters". Flaskorna finns på ett fåtal systembolag och i välsorterade ölbarer.
Det är ett väldigt gott exempel och såvitt jag kan bedöma helt stilenligt. Ölet präglas av den robust rostade malten, som ger smak av torkad frukt (fikon, dadlar), småkakor och nötter. Mjuk i munnen, inget överflöd av bubblor. Men sötman hålls i schack av humlen – många historiska Burton Ales torrhumlades; hur det är med denna vet jag inte – som faktiskt drar åt grape. Men inte för mycket. Alkoholstyrkan ligger på 7,9%.
Gå till toppen