Kultur

Neruda: I kamp om det chilenska minnet

Gael García Bernal, till vänster, spelar en chilensk polis som jagar Pablo Neruda, som vann Nobelpriset i litteratur 1971.Bild: Edge Entertainment

Neruda

BIO. DRAMA. Chile/Frankrike/Argentina/Spanien/USA 2016. Regi: Pablo Larraín. Skådespelare: Luis Gnecco, Gael García Bernal, Mercedes Morán, Alfredo Castro. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.48.

När Pablo Larraíns film ”Neruda” skildrar hur den världsberömde poeten och kommunistiske senatorn, spelad av Luis Gnecco, kliver in i det chilenska parlamentet 1948 går tankarna till Luis Buñuels surrealistiska filmer. Ledamöterna har samlats i en stor pissoar, i vilken Neruda och liberale presidenten Gabriel Gonzáles Videla (Alfredo Castro) utbyter sarkastiska gliringar och rena glåpord med varandra medan de uträttar sina behov. Deras anhängare manar på ordduellen med egna invektiv.
Det är politik som absurd politisk teater där härskarteknikerna klätts av inpå bara benen. Senare, då Videla på USA:s diktat förbjudit kommunistpartiet och utfärdat en arresteringsorder på Neruda, går poeten under jorden för att senare fly över bergen i söder till Argentina. Fast först efter att ha åkt förbi Monedapalatset några varv med handen på biltutan för att störa Videlas sömn.
Larraín har kallat filmen en ”anti-biografi”, en som blandar fakta med mytbildning och fiktion under tydlig inspiration från poetens verk. Nerudas flykt förvandlas här till en spefull katt-och-råtta-lek med civilpolisen Oscar Peluchonneau (Gael García Bernal), som poetens motsats förkroppsligad. Medan poeten är en fet lekfull livsnjutare som super och knullar och skriver på sin berömda dikt ”Canto General”, vilken snabbt sprids över landet och gör honom till en folkhjälte, förblir polisen en ensam, tanig skuggfigur i glädjelös askettillvaro.
Den enda kontakten dem emellan är spåren Neruda lämnar efter sig i form av deckarromaner, vars ledtrådar Peluchonneau aldrig förmår tyda. I stället förlorar sig polisen i grubblerier där han till slut ifrågasätter sin egen existens utanför det spel som poeten formulerat reglerna för. Här blir filmen en metafiktion om vem som har makten över historien.
Videla och hans polismakt, liksom senare Pinochets militärjunta, försökte förpassa Neruda och hans politiska visioner till glömskans arkiv. Och just kampen om minnet, om historieskrivningen, har blivit den nya chilenska filmens kännemärke. Larraín delar temat med landsmannen Patricio Guzmán (”Pärlemorknappen”, 2015).
Skillnaden är att Guzmán söker en månghundraårig mentalitetshistoria i det chilenska landskapets arkeologiska spår efter folkmord och politiska avrättningar. Larraín skildrar däremot historien som en dynamisk process, där makten över minnet av det förflutna kan skifta över en natt. Är man inte bekant med Larraíns tidigare filmer, rekommenderar jag varmt att se hans trilogi om Chile efter militärkuppen 1973: ”Tony Manero” (2008), ”Post mortem” (2010) och nyligen SVT-visade ”No” (2012).
Där de tidigare filmerna har ett realistiskt anslag, går ”Neruda” in i en fantasivärld formad i enlighet med titelpersonens konstnärskap. Polisen Peluchonneau är förvisso filmens berättare på jakt efter att fånga och även kulturellt oskadliggöra den gäckande poeten. Snart visar det sig dock att det är jägaren, inte det tilltänkta bytet, som fångats av spelet.
Diktaren har hela tiden haft kontroll över berättelsen, kanske har han rent av diktat alltihop. Han står som berättelsens och historiens segrare. Polisen och hans uppdragsgivare förpassas till att bli bifigurer i en episod ur diktarens liv, såsom i den här filmen. Snart är de döda och bortglömda medan minnet av poeten och hans verk lever vidare.

3 x Poeter på film

1 Night mail (1936). Klassisk brittisk dokumentär skriven av W H Auden, vars dikt om nattåget med post från London till Skottland läses i en rytm som harmonierar med Benjamin Brittens specialskrivna musik och tågfärdens klackklack-klackklack-rytm.
2 Satans yngel (1976). Svart komedi av R W Fassbinder om en anarkistisk poet som i pengaknipa och skrivkramp börjar efterapa sin konservative föregångare Stefan George.
3 Before night falls (2000). Episodisk betraktelse av den kubanske poeten Reinaldo Arenas, som kämpade i revolutionen bara för att senare fängslas för sin homosexualitet.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 22 september
Gå till toppen