Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Rörande bekännelser från parkbänken

Milena Michiko Flašar är född 1980. Hon debuterade 2008 med novellsamlingen "Ich bin".Bild: Susanne Schleyer

Milena Michiko Flašar

BOKEN. Jag kallade honom Slipsen. Övers Anna Hörmander Plewka. Nilsson förlag.
Milena Michiko Flašars dubbla härkomst återspeglas i hennes japanska och österrikiska namn. Så även i hennes litteratur. Hon bor i Wien, och genombrottsromanen från 2012 – med den lika lakoniska som intresseväckande titeln ”Jag kallade honom Slipsen” – är skriven på tyska. Men den är en helt igenom japansk historia.
Upplägget är inte dumt. Tjugoårige Taguchi Hiro har i tre år levt som ”hikikomori”. Ett japanskt ord som fått spridning i takt med att fenomenet ökat världen över, och betecknar en oftast ung person som stänger in sig och reducerar den fysiska kontakten med omvärlden till ett minimum. Livet levs på sin höjd på nätet.
Men inte i Taguchis fall. Han ligger på rygg i sitt rum, i dunklet bakom fördragna gardiner som en slamkrypare på botten av ett akvarium. Han existerar, men bara nätt och jämnt. Hans föräldrar ställer pliktskyldigt hans mat på en bricka utanför dörren och håller skenet uppe för grannarna. Påstår att sonen studerar på annan ort. Ibland kanske de hör honom tassa ut i badrummet på nätterna, men de har inte pratat med honom sedan isoleringen påbörjades.
Så en dag bestämmer sig den unge eremiten för att gå ut. Solljuset sticker i ögonen, benen darrar och han har svårt att bedöma avstånd. I en liten park får han syn på en bänk som han känner igen från sin barndom. Han slår sig ner. Efter ett tag sätter sig en kontorsarbetare i övre medelåldern på bänken mitt emot. De sitter där timme efter timme, tills kontorsarbetaren plötsligt börjar gråta. Taguchi känner något som han inte riktigt kan placera. En underlig vibration i bröstet. Han saknar ord för det, men läsaren inser att han upplever medlidande: den första känsla han hyst på flera år.
Det blir början på den upptiningsprocess som ska fortsätta i 114 korta kapitel. De båda männen intar sina positioner på var sin bänk dag efter dag, och snart uppstår en kontakt som fördjupas till en sorts förtroendefull vänskap. De utbyter hemligheter med varandra. Det visar sig att kontorsarbetaren fått sparken från sitt jobb, och dagligen infinner sig på bänken för att sitta av tiden eftersom han inte vågat berätta de dåliga nyheterna för sin fru.
Alltmedan orden gradvis återvänder till den unge hikikomorin formas en berättelse som får honom att själv förstå sitt eget beteende. Till slut är det han som förmår kontorsarbetaren att berätta sanningen för sin fru, medveten om att det kommer att innebära slutet för deras nyvunna gemenskap.
”Jag kallade honom Slipsen” är precis så rörande som den låter, men utan ett uns av sentimentalitet. Bekännelserna de båda männen avlägger inför varandra handlar om mänskliga tillkortakommanden och skam. Om att svika en vän som mobbas till döds och att inte förmå älska sitt eget utvecklingsstörda barn. Om svårigheten att leva upp till ålagda roller: Mansroller. Föräldraroller. Roller som samhällsmedborgare och familjemedlem. Med små medel, och med utsikten från två parkbänkar i en icke namngiven japansk stad, har Milena Michiko Flašar skapat något ganska storartat.
Gå till toppen