Ge Hollywood en succé och genast börjar drömfabriken spotta ur sig sequels, prequels och spinoff-filmer som så småningom blir blaskiga dekokter på den äkta varan. Och i takt med att marknaden mättas, blir de kulturella fotavtrycken desto fjuttigare – få orkar höja på ögonbrynen ens för en ny "Star Wars"-film när de kommer årligen.

"Lego-filmen" från 2014 var en sällsynt lyckad kombination av spirituell lekfullhet och surrealistisk galenskap, med en stark story om nonkonformism och barns kreativa kraft – faktiskt en av de bästa datoranimationerna detta decennium. Men redan vårens "The Lego Batman movie" kändes som ett rangligt bygge av klossar, och "The Lego Ninjago movie" lämnar en eftersmak av plast. Men så är också originalfilmens kreativa duo Phil Lord och Chris Miller numera ersatt av en kommitté av regissörer och manusförfattare.

Handlingen kretsar kring staden Ninjago, där goda ninjor försvarar invånarna mot den onde krigsherren Garmadon. Det den senare inte vet är att en av ninjorna, Lloyd, är hans egen son. Far-son-dramatiken har drag av relationen mellan Luke Skywalker och Darth Vader, och här finns inledningsvis en berättelse om terrorism, och mediernas upphetsade rapportering, som kunde ha fått satirisk udd om inte ämnet slarvats bort i en jolmig familjeförsoning.

Filmen kan inte riktigt dölja att det egentliga ärendet är att kränga leksaker, och med ninjatemat är siktet inställt på den asiatiska marknaden, men då och då glimtar det till – som när en livs levande katt dyker upp som en Godzilla och orsakar kaos i staden.