Kultur

Sven Olov Karlsson har skrivit en ödesmässa över Sveriges skogar

Klimatförändringar driver på skogsbränder men många av dem hade kunnat undvikas. Kenneth Hermele läser en bok som förklarar hur allvarligt situationen har blivit för ett så skogstätt land som Sverige.

På fyra dygn brann 15 000 hektar ner under skogsbranden i Västmanland sommaren 2014. Fortfarande har ingen ansvarig ställts till svars.Bild: Fredrik Persson / TT

Sven Olov Karlsson

BOKEN. Brandvakten. Natur & Kultur.
Jorden brinner. Det gör den för att eld är det enklaste sättet att röja ny mark, det är därför rök bolmar över Amazonas, på Borneo och runt Kongobäckenet. Denna globala skogsskövling har ett syfte: att möta världsmarknadens aptit på kött, papper, mat, foder och biobränslen. Skogen får ge plats åt plantager, skogsodlingar och snabbväxande monokulturer.
Även i Sverige brinner skogen. Men här är det delvis av andra skäl, som Sven Olov Karlsson skriver i ”Brandvakten” – en ödesmässa över Sveriges hotade skogar. I grunden finns det industriella skogsbruket som gjort skogen känsligare och mer utsatt när det väl börjar brinna. Samtidigt gör avfolkningen av skogslänen det svårare att bemanna brandvärnet. Lägg därtill ett varmare och torrare klimat som ger bränderna ett våldsammare förlopp; koppla på skogsbrukets mekanisering, vilket leder till att det slår farliga gnistor mellan nergrävt metallskrot och maskiner och redskap i skogen; och krydda med minskade anslag till kommunernas brandförsvar. Spiken i skogens kista är bolagens ovilja att ta ansvar för sina farliga avverkningsmetoder.
Vad alla dessa faktorer sammantagna kan leda till är kärnan i ”Brandvakten”. Ett område på 15 000 hektar i Västmanland brinner upp på fyra dygn, från torsdag till måndag i augusti 2014. Det är den största skogsbranden i Sverige på hundra år men den var inte helt oväntad. Varje år rapporteras 4 000 bränder i Sverige men nästan alla släcks mer eller mindre omedelbart. Den här gången blev det annorlunda.
Det berodde på en rad olyckliga omständigheter, på den mänskliga faktorn som det brukar heta när Murphys lag slår till: kan något gå åt helvete kommer det för eller senare att bli så! Det hade börjat som ett enkelt och ganska vanligt tillbud: en markberedare råkar antända ett hygge och den ensamma föraren, som jobbar för en liten underentreprenör till jättebolaget Stora Enso, misslyckas med att släcka branden. Sedan går allt fel. Brandkåren kör vilse, samverkan mellan angränsande kommuner är obefintlig, luftbombning med vatten kommer inte till stånd så snabbt och i sådan omfattning att den kan tygla branden och ingen har överblick över brandens framfart. Så där håller det på dag efter dag i en hysterisk dans som kunnat vara underhållande om det inte vore en tragedi. En man omkommer och en blir svårt brännskadad, jag ryser när Sven Olov Karlsson berättar i detalj vad eld gör med en människas kropp och med skogen.
”Brandvakten” blandar perspektiven och rösterna, hjältemodiga insatser ställs rygg mot rygg mot samhällets misslyckanden. Det är risksamhällets utmaning: samtidigt som farorna ökar minskar vår förmåga att hantera dem. Klimatförändringarna leder till fler skogsbränder, faran för bränder börjar tidigare på året och varar längre. Viloår då skogen kan återhämta sig försvinner, varje år blir ett högriskår.
Samtidigt blir det allt svårare att få människor att engagera sig i den otacksamma och dåligt betalda samhällstjänst som heter brandvärn, det har med rent praktiska frågor att göra: för att vara med i den lokala brandkåren måste du kunna ställa upp på mycket kort varsel, och var ska man få tag på sådana människor i en glesbygd där allt fler pendlar allt längre till jobbet? Det blir inte bättre av att det offentliga skär ner på brandskyddet.
Vad gör skogsägarna då, storbolagen? De skriver över ansvaret på sina underleverantörer, småföretag som inte har möjlighet att uppfylla de krav som en säker avverkning ställer, bland annat att en brandvakt ska följa markberedningen och se till att lågor inte slår upp. Det är som en ond dröm: vädret, skogen, bolagen, brandvärnet. Allt samverkar för att i framtiden ge oss fler bränder som vi kommer att ha svårare att släcka.
Ansvarsfrågan för storbranden är ännu inte fastlagd, om någon bötfälls för slarv blir boten som mest tio miljoner kronor, en bagatell för Stora Enso som omsätter 100 miljarder kronor, en dödsstöt för entreprenören om det blir utföraren och inte beställaren som fälls.
Finns det någon lösning? Sven Olov Karlsson vill att vi först och främst ska förstå att det är allvar, att klimatförändringen kommer att driva på mot fler bränder. Och att vi ska säga till politikerna att de måste lägga ansvaret där det hör hemma, hos de företag och institutioner som äger skogarna.
Kanske är det så enkelt – och så svårt – som Sven Olov Karlsson skriver: skogens land ska vara ordnat för skogens skull.
Och då gäller det inte bara i Sverige, vilket inte gör frågan om skogen lättare.
Gå till toppen