Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Det tyska hoppet

Nu – med Trumps ifrågasättande av USA:s alliansförpliktelser, Putins militära aggression och Storbritanniens farväl till EU – kan Tyskland inte komma undan det ansvar som följer av landets storlek, rikedom och solida demokrati.

Valaffisch för Angela Merkel och CDU i Frankfurt.Bild: Michael Probst
För en europeisk femtiotalist som vuxit upp i skuggan av Berlinmuren och formats av efterspelet till nazismen och andra världskriget är det en ovan situation: att hoppas på en tysk politiker som inledde sin karriär i gamla DDR. Men så ser det ut när USA, Europas skyddsmakt, styrs av en vettlös och oberäknelig president, Ryssland regeras av en korrupt psykopat och britterna är på väg att lämna EU.
Idag går Tyskland till förbundsdagsval. Och nästan hela Europa håller tummarna för Angela Merkel, förbundskansler sedan tolv år. ”Mutti”, som hon ibland kallas, personifierar trygghet och erfarenhet i en nervös tid.
Tyska val tilldrar sig inte lika stort internationellt intresse som amerikanska presidentval eller ens brittiska parlamentsval, men de är minst lika viktiga för Europa. Tyskland, med 83 miljoner invånare, är Europas största ekonomi och en världsledande handelsnation: 46 procent av Tysklands BNP utgörs av exportintäkter, motsvarande siffra för Kina är 20 procent. För ett mindre men omvärldsberoende land som Sverige har den tyska utvecklingen utomordentlig betydelse: Tyskland är vår näst största handelspartner.
Såvida inte opinionsmätningarna är fullständigt missvisande – och det är de sällan i Tyskland – går Merkels kristdemokratiska CDU och dess bayerska systerparti CSU mot en klar seger. De leder över socialdemokratiska SPD med tvåsiffrig marginal.
Egen majoritet för CDU-CSU i förbundsdagen, parlamentets direktvalda kammare, är knappast trolig och i vilken konstellation kristdemokraterna regerar vidare är en öppen fråga. Fortsatt stor koalition med SPD, en återgång till regeringssamverkan med liberala FDP, som åkte ur förbundsdagen 2013, eller samarbete med De gröna?
En osäkerhetsfaktor i dagens val är det flykting- och EU-kritiska missnöjespartiet AFD. CDU har tappat väljare till AFD i flera regionala val, främst på grund av Merkels generösa linje under den akuta flyktingkrisen 2015. I framför allt östra Tyskland, i delstater som tidigare låg i DDR och där liberaldemokratiska värderingar inte är lika rotade som i väst, har Merkel mötts av rena hatstämningar under valrörelsen: visselpipor, okvädningsord, Hitlerhälsningar.
Likt många andra högerpopulistiska partier går AFD Rysslands ärenden och motsätter sig Merkels tydliga linje när det gäller den ryska annekteringen av Krim och ombudskriget i östra Ukraina, provokationer som hotar hela den europeiska säkerhetsordningen. I dagens tyska val, liksom tidigare i de amerikanska och franska presidentvalen, finns också tecken på ryska desinformationsinsatser för att underminera Merkel, särskilt i den inflammerade flyktingfrågan.
AFD är uteslutet som samarbetspartner för Merkel, liksom vänsterpartiet, Die Linke, som har rötterna i det socialistiska enhetsparti, SED, som i fyra decennier styrde DDR som ett folkfängelse.
Själva regeringsbildningen kan bli en utdragen historia; förra gången tog den 86 dagar innan Merkels storkoalition var på plats. Tysk politik är betydligt mer komplicerad än vad som syns på den välordnade ytan. Det speglas i ett särpräglat valsystem, en blandning av person- och partival där varje väljare har två röster.
Men allt talar för att Angela Merkel sitter kvar som kansler i ytterligare fyra år. Det uppsving som SPD fick i våras sedan EU-parlamentets tidigare talman Martin Schulz hade utsetts till partiledare har kommit av sig.
Somliga förklarar SPD:s svårigheter med de långtgående välfärds- och arbetsmarknadsreformer som drevs igenom av den förre kanslern Gerhard Schröders rödgröna koalition, men de är en viktig förklaring till att Tyskland idag har en för europeiska förhållanden låg arbetslöshet på 3,8 procent.
Schulz kan dessutom ha gjort ett strategiskt misstag när han inte uteslöt samarbete med Die Linke; misstron mot både höger- och vänsterextremism sitter djupt i Tyskland, av historiskt uppenbara skäl. Det är också en allmän uppfattning att Angela Merkel vann valrörelsens enda tv-debatt mot Schulz, trots att hon ogillar direkta konfrontationer med sina motståndare.
Angela Merkel föddes som Angela Kasner i Hamburg 1954, men familjen flyttade kort därefter till östra Tyskland, där pappan Horst, en protestantisk präst, hade erbjudits ett pastorat i Templin, en liten stad nära Berlin. Som ung var Angela medlem av kommunistdiktaturens ungdomsrörelse FDJ, vilket i praktiken var obligatoriskt för yngre östtyskar som ville läsa vidare. Hon studerade fysik i Leipzig och doktorerade i fysikalisk kemi i Berlin 1986.
Tre år senare föll Berlinmuren. Merkel engagerade sig i en kyrklig demokratirörelse och anslöt sig, ett par månader före Tysklands återförening 1990, till CDU, där hon upptäcktes av förbundskansler Helmut Kohl och tog plats i regeringen. Deras relation blev med tiden kylslagen, eftersom Merkel var starkt kritisk mot Kohl under den finans- och partibidragsskandal som 1999 skakade CDU. Vid det laget hade dock Kohl förlorat regeringsmakten till Gerhard Schröder i valet 1998. Merkel tog över som CDU-ordförande år 2000 och utsågs efter valet 2005 till Tysklands första kvinnliga förbundskansler.
Angela Merkel gjorde alltså blixtsnabb politisk karriär, vilket kontrasterar mot en politisk stil som präglas av lågmäld eftertänksamhet, tålamod och pragmatism. I Tyskland, där man gillar snåriga definitioner, kallas Merkels metod ”asymmetrisk demobilisering”. Kollegan Rolf Gustavsson i Svenska Dagbladet, synnerligen välorienterad i tysk politik, beskriver den som att ”ligga så minimalistiskt lågt och försiktigt att det skapar svårigheter för huvudmotståndaren, socialdemokraterna, att mobilisera missnöje”.
Det är denna dämpade stil som gör Angela Merkel till ett slags motvillig huvudaktör på en världsscen som för närvarande även befolkas av figurer som USA:s Donald Trump och Rysslands Vladimir Putin, båda renons på de egenskaper som kännetecknar henne.
Hon är, trots allt, regeringschef i ett land som är medvetet om sin egen mörka historia: två världskrig och den värsta förbrytelsen i mänsklighetens historia, Förintelsen, har utgått från Tyskland. Det är skälet till att alla framträdande tyska politiker sedan andra världskrigets slut, från Konrad Adenauer och framåt, har undvikit att ens antyda att Tyskland gör anspråk på en internationell ledarroll. Det manifesteras i folkopinionen: tyskarna vill att deras land avhåller sig från militära äventyrligheter och prioriterar mänskliga rättigheter i utrikespolitiken.
Nu – med Trumps ifrågasättande av USA:s alliansförpliktelser, Putins militära aggression och Storbritanniens farväl till EU – kan Tyskland inte komma undan det ansvar som följer av landets storlek, rikedom och solida demokrati.
Det är dags för Tyskland att börja förhålla sig till en verklighet som har sammanfattats av Radoslaw Sikorksi, tidigare utrikesminister i Polen, ett land som lidit oerhört under tyskt förtryck: man måste numera frukta tysk passivitet mer än tysk makt.
Eller som Stefan Kornelius, utrikeschef på Süddeutsche Zeitung, skriver i sin bok om Merkel:
”Nu kan hon inta sin plats bland de stora statsöverhuvudena. Hennes beslut har inte bara en ödesmättad betydelse för Tyskland, utan för hela Europa.”
Då är det en lycklig omständighet att Tyskland leds av en lugn och stabil kansler med gott omdöme. Det har hon demonstrerat i hanteringen av allt från eurokrisen och Greklands finanskollaps till Ukraina, den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogans gormande och Donald Trumps protektionistiska tirader.
Så vad kan Tyskland och omvärlden förvänta sig av ytterligare en mandatperiod med Angela Merkel som förbundskansler?
Det saknas inte utmaningar på hemmaplan. Bilindustrin, en av den tyska ekonomins kraftkällor, pressas av skandalen med avgasfusk, Merkels beslut att stänga ned kärnkraften efter reaktorhaveriet i japanska Fukushima 2011 utsätter energisystemet för påfrestningar och ökar de fossila utsläppen, inkomstklyftorna växer och infrastrukturen är eftersatt på grund av en närmast rigid sparsamhetsdoktrin. Detta är baksidan av Merkels riskminimerande politik: en ovilja att genomföra kontroversiella men nödvändiga reformer.
För Europa är det av särskild betydelse att Angela Merkel tar ledningen för att vitalisera ett splittrat och vilset EU: skarpa konstitutionella och arbetsmarknadspolitiska motsättningar mellan de gamla medlemsländerna i väst och de nya i öst, främst Polen och Ungern, det brittiska utträdet, brexit, efterdyningarna från euro- och flyktingkriserna. Ansvaret vilar särskilt tungt på Merkel när Frankrike, traditionellt Tysklands partner för att utveckla Europaprojektet, styrs av en ung och oprövad president, Emmanuel Macron.
Om två år har Angela Merkel varit förbundskansler under en längre period än Västtysklands Konrad Adenauer, en av de visionära europeiska statsmän som var med om att förverkliga såväl Kol- och stålunionen 1951 som Romfördraget 1957. Spelar Merkel sina kort rätt – och vågar leva upp till Tysklands ofrånkomliga ansvar – kan hon bli lika legendarisk som Adenauer.
MER ATT LÄSA
Angela Merkel (Historiska Media) av Stefan Kornelius.
Berlin’s Balancing Act. Merkel Needs Trump – but Also Needs to Keep Her Distance (Foreign Affairs, September/October 2017) av Stefan Theil.
The Economist.
Spiegel-online (spiegel.de).
Läs alla artiklar om: Val i Tyskland 2017
Gå till toppen