Kultur

Familjen Mann – mer än en hygglig såpopera

"Medlemmarna i familjen Mann kanske skulle ha ogillat Tilmann Lahmes bok. Men framförallt skulle de ha varit sura över att de inte själva skrivit den." Per Svensson skriver om familjen Mann och en såpopera befolkad av kulturbrats som växer till intellektuella och moraliska giganter.

Brecht och Mann i StockholmBild: Petter Bjerregaard
Familjen Mann. Albert Bonniers förlag. Översättning: Linda Östergaard.
Thomas Mann och hans hustru Katia anlände till Stockholms Central med tåg från Göteborg vid middagstid på fredagen. Järnvägsvagnen hade varit ”mönstergillt elegant och ren”, noterade Mann i sin dagbok.
Det var sen augusti 1939. Ovanligt varmt för årstiden. Skulle det bli krig? Thomas Mann lutade åt att svaret var nej. Han kunde nästan beklaga det. Ett krig skulle sätta stopp för Hitlers utpressningspolitik.
Paret Mann levde sedan flera år tillbaka i exil. I Tyskland var Thomas Mann officiell folkfiende. I december 1936 hade han berövats sitt tyska medborgarskap. Sedan 1938 bodde han och Katia i Princeton i USA, där han hade en gästprofessur.
Nu var Thomas Mann i Sverige för att hålla ett tal om ”frihetens problem” vid internationella Penklubbens kongress. Paret tog in på Grand Hotel i Saltsjöbaden, i ett rum med ”loggia”.
De följande dagarna fylldes med promenader, bad, middagar och arbete på den nästan fullbordade romanen ”Lotte i Weimar”.
Thomas Manns tyske förläggare Gottfried Bermann Fischer levde också han i exil. Sin förlagsverksamhet hade han med hjälp av Bonniers flyttat till Stockholm, där han också kom att ge ut en ny samlad upplaga av Thomas Manns verk, ”der Stockholmer Gesamtausgabe”. Det var framförallt familjen Bermann och medlemmar av familjen Bonnier som makarna Mann umgicks med under Sverigevistelsen. Men de träffade också författare, akademiker och politiker.
Den 1 september, en vecka in på Sverigevistelsen, hämtades Thomas Mann på förmiddagen av en bil från Stockholms stad och kördes till stadshuset för en rundvandring med lunch i stadshuskällare. Där skålade Mann med sin kollega, dramatikern Bertolt Brecht, som sedan några månader tillbaka bodde i ett hus på Lövstigen på Lidingö.
Bertolt Brecht och Thomas Mann.
Det är en fantasieggande scen. Tysklands vid tiden två mest betydelsefulla författare, Thomas Mann och Bert Brecht, vid samma lunchbord i Stockholm samma dag som Hitlers trupper marscherar in i Polen och andra världskriget tar sin början. Här ligger en roman, eller kanske ännu hellre en pjäs, och väntar på att bli skriven.
Det finns vissa författare vars liv till sist blivit lika mycket ”drama” och ”roman” som de dramer och romaner de själva skrev. August Strindberg är en sådan författare. Thomas Mann en annan. Båda har bäddat för den utvecklingen genom att fiktionalisera sig själva och sin närmaste omgivning.
Det skulle kunna anföras som ett argument mot upprördheten i en artikel som förläggaren och författaren Per I Gedin nyligen publicerade i Dagens Nyheter (6/9).
Den tyske litteraturhistorikern Tilmann Lahmes biografi över Europas mest omsusade litterära dynasti, ”Familjen Mann”, har hyllats av kritiker både i Sverige och Tyskland. Saklighet tycks vara Tilmann Lahmes strategi. Han lägger pussel med bitar hämtade från familjemedlemmarnas dagböcker, brev, artiklar och böcker. Bitarna fogas samman längs en kronologisk axel, från tidigt 1920-tal till tidigt 2000-tal.
Medlemmarna i familjen Mann kanske skulle ha ogillat Lahmes bok. Men framförallt skulle de ha varit sura över att de inte själva skrivit den.
Men Per I Gedin menar att sakligheten är skenbar. Han grundar sin kritik i personliga upplevelser. Gedins mamma, Lena Gedin, var Thomas Manns nordiska agent och han har själv träffat flera medlemmar i familjen Mann. ”Lahme har bestämt sig för att göra en sensationsbok”, skriver han, och summerar: ”Det är med sorg man upplever att dessa levande, intressanta och mångfacetterade familjemedlemmar reduceras till missnöjda, elaka och kärlekslösa personer”.
Jag tycker nog att den formuleringen i sin tur är missvisande. Den bild som stannar kvar efter läsningen av Lahmes bok är i själva verket komplex, kalejdoskopisk, inspirerande till eftertanke och fortsatt intresse för ”the amazing family". Tilmann Lahme visar att litterär storhet och mänsklig småaktighet, politiskt mod och flyktbenägenhet, berömmelse och ensamhet, inte är egenskaper och tillstånd som utesluter varandra. De kan tvärtom vara ömsesidigt förstärkande.
Men på ett plan har Gedin rätt. Tilmann Lahmes ”objektivitet” är förstås en illusion. Han har inte bara skrivit en bok om en litterär familj, han har också, i Mann-klanens egen anda, litterariserat denna familj, skapat en familjeroman med släktdrag man känner igen från Thomas Manns egen genombrottsroman om huset Buddenbrooks uppgång och fall.
Medlemmarna i familjen Mann kanske skulle ha ogillat Lahmes bok. Men framförallt skulle de ha varit sura över att de inte själva skrivit den.
Penkongressen i Stockholm ställdes in. Världshändelserna blev för påträngande. Men den 31 augusti, dagen före krigsutbrottet, höll Thomas Mann ändå presskonferens på hotellet i Saltsjöbaden. Reportrarna ville gärna tala politik, men Mann fick också chansen att berätta om sitt work in progress, ”Lotte i Weimar”.
"Vad jag velat göra är att i romanens form ge en bild av geniets inverkan och inflytande på sin omgivning", sa han bland annat.
Tilmann Lahme hade kunnat säga detsamma. ”Familjen Mann” är visserligen, som titeln slår fast, en bok om familjen, alla dess medlemmar: Thomas Mann, matriarken Katia, de sex barnen arrangerade i tre par, som besticken på ett korrekt dukat borgerligt middagsbord: Erika och Klaus, födda 1905 och 1906; Golo och Monika, födda 1909 och 1910; Elisabeth och Michael, födda 1918 och 1919.
Men det råder aldrig någon tvekan om vem som är solen i detta universum. De vuxna barnen Mann kallar sin far för Trollkarlen, Der Zauberer.
Denna sol var inte bara värmande, utan också bländande och förbrännande. Denna trollkarl var inte bara beundransvärd utan också farlig. Thomas Mann hade för vana att läsa högt ur sina kommande böcker för familjen. Igenkänningsfaktorn kunde ibland bli pinsam, rentav plågsam. I porträttet av geniet Goethes misslyckade son August i ”Lotte i Weimar” fanns det något att känna igen för alla sönerna i familjen Mann, påpekar Lahme: ”alkoholexcesserna påminner om Michael, fladdrigheten om Klaus, det svårälskade, tafatta om Golo”.
Thomas Mann månade om familjen. Men framförallt månade han om sitt författarskap. Och när den dystre, vilsne Golo som länge har svårt att acceptera sin homosexualitet ändå framstår som den mest stabile i syskonskaran, kan man inte låta bli att fråga sig om inte Thomas Mann, likt sin huvudperson i ”Doktor Faustus”, Adrian Leverkühn, betalat ett högt pris för sitt konstnärskap. Skillnaden skulle då vara att Mann lät sina barn ta hand om räkningen.
Klaus, den äldste sonen, kom aldrig till ro. Hela sitt liv levde han som lobbyvagabond, hotellen var hans hem. ”Klaus hade kommit från London – det vanliga: Plaza Hotel, narkotika, jakt på sexkontakter i det turkiska 'Night Bath'”.
Liksom sin syster Erika, tvillingsjälen, var Klaus Mann i alla avseenden gränsöverskridande, ibland gränslös. Hans sexuella förhållanden var ofta kortvariga, hans förhållanden till droger livslångt. Klaus dör av en överdos sömntabletter i Cannes 1949, 42 år gammal. När hans föräldrar får dödsbudet befinner de sig i Stockholm, där de bor på Grand Hotel. Ett par månader senare, den 25 juli, 1949 tar Thomas Mann emot Goethepriset i Frankfurt. Efter sexton år är han för första gången hemma i Tyskland. Han hyllas. Han hedras. Människor jublar.
Tretton år tidigare hade han berövats inte bara sitt medborgarskap utan också sitt hedersdoktorat vid Bonns universitet. Han hade då skrivit ett berömt brev till ”dekanen” i Bonn, med en profetisk formulering. Thomas Mann hade ironiserat över de makthavare som nu hade ”den otroliga djärvheten att förväxla sig själva med Tyskland! När det måhända inte dröjer länge innan stunden är kommen då det sista det tyska folket önskar är att bli förväxlade med dem.”
En författare som så tidigt hatades så hett av nazister unnar man ett visst mått av kinkighet.
När ”Familjen Mann” 2015 gavs ut på tyska gjorde recensenten i Frankfurter Allgemeine Zeitung en koncis sammanfattning av bokens innehåll:”... en familjehistoria vars stoff utgörs av berömmelse, äregirighet, lyx, avundsjuka, förljugenhet, förakt, kärlek och förbittring”.
Låter som en mer än hygglig såpopera. Men berättelsen om familjen Mann är också berättelsen om hängivna och modiga antifascistiska intellektuella. Erika och Klaus kunde ha förblivit vad de först var, bortskämda kulturbrats, men i sin långa och kompromisslösa kamp mot Hitler förvandlades de till två av 1900-talets mer imponerande offentliga gestalter. Thomas Mann tog intryck, och följde sina barn i spåren.
Familjens ställningstaganden var inte riskfria.
I oktober 1933 skrev en av Thomas Manns gamla beundrare, författaren Hanns Johst, till sin nye vän Heinrich Himmler och beklagade att det var svårt att komma åt Klaus Mann, ”denne halvjude”, som gått i exil, men kanske kunde man istället ta hans far, Thomas Mann, som gisslan? Dennes litterära produktion ”skulle ju inte ta skada av en höstvistelse i Dachau”.
En författare som så tidigt hatades så hett av nazister unnar man ett visst mått av kinkighet.
Efter Stockholmsbesöket 1939 lyckas makarna Mann ta sig tillbaka över Atlanten på det amerikanska fartyget SS Washington. Det är överfullt. Thomas Mann lider; ”inte ens kaviar och champagne i förstaklassalongen kan sörja för den resekomfort man är van vid”, konstaterar Tilmann Lahme.
Gå till toppen