Doften av nyfriterad falafel sprider sig genom Lilith Performance Center. Det vattnas i munnen men här räcker inte några tior för att njuta av de kryddade kikärtsbullarna. På ”Orient Express Yourself” betalar du med ord, där personliga minnen, anekdoter och könsrollsanalyser utgör hårdvaluta. Priset kan framstå både överkomligt och oroande högt.

”Varsågoda, man beställer vid disken”, säger kvinnan uppfordrande medan hon torkar borden. Bland parasoller och prydnadspalmer spelar besökarna rollen av såväl matgäster som publik och aktörer.

När finsk-israeliska Dafna Maimon återvänder till Lilith efter fjolårets hyllade performance ”Modern Lives” gör hon det med en skruvad version av Finlands första falafel- och kebabrestaurang, som startades av hennes far 1985. Det var tre år innan de vegetariska bollarna började säljas i Malmö där de avancerat till given nationalrätt.

Vad kunde passa bättre som inledning när Lilith i höst firar tioårsjubileum med ”You are invited”, en serie middagsbjudningar/performances skapade av fem konstnärer från åren som gått?

Berlinbaserade Maimon är inte ensam om att använda mat som material och social ritual, eller bygga verk av publikens berättelser. Under 90-talet blev Rirkrit Tiravanija den relationella estetikens stjärna när han lagade thailändsk curry till galleribesökarna. Därmed satte han en trend för det slags konst som inte handlar om objekt (eller varor) utan möten och social interaktivitet. I samma anda bjöd sommarens Agrikultura-triennal i Malmös Hyllie in till dumpling-workshop. Parallellt har en ikon som Yoko Ono samlat in människors önskningar i sina ”Wish Trees”, just nu vid Copenhagen Contemporary.

Men det finns en alldeles särskild humor och skärpa i Maimons kärleksfullt iscensatta falafelbar, som formar sig till en lika givande som prövande erfarenhet. Det är en fråga om att lyssna och våga blotta sig, men också tvingas rannsaka hur vi formas av familj, uppväxt och samhälle. En tjej nappar på ett av kvällens specialerbjudanden och betalar med en intressant reflektion kring traditionella patriarkala strukturer. Snart blir det uppenbart hur könskodad mat är, då en kille övertygande motiverar varför hans pappa är familjens kebab.

En medelålders man som länge stått och väntat kliver fram till disken. Innan han blir serverad måste han svara på frågan: ”Vad är det bästa som en man sagt till dig?” I tystnaden som följer skulle en persiljekvist hörts falla till golvet. Oförmögen att komma på ett enda ord går han tomhänt därifrån.

I Dafna Maimons performance blir den orientaliska snabbmaten till metaforer för var och en att ladda med erfarenhet. Historierna som delas är uppriktiga, famlande, vackra och stundtals utlämnande.